Debatt: Ingen dialog är möjlig med diktatorn i Teheran

I drygt fem veckor har den stora folkresningen och en kvinnorevolution pågått i Iran. Även män och pojkar från olika samhällsklasser och landets olika nationaliteter, i de flesta stora och medelstora städers skolor, universitet och arbetsplatser har protesterat mot sedlighetspolisens mord på Jina Amini (som är hennes kurdiska namn, hon kommer från samt stad från i Kurdistan som jag själv). Jina anklagades för att har burit sin hijab på fel sätt. För detta blev hon mördad. 

Protesterna mot hijabtvånget i Iran har väckt en våg av internationell solidaritet. Denna gång står våra medsystrar inte ensamma, som de gjorde i början av revolutionen 1979 och senare när man rest sig mot barbariet. Den islamistiska diktaturens brutalitet har drabbat alla i samhället, och slöjförtrycket och rådande islamiska lagar har varit ett kollektivt förtryck som drabbat hela landets befolkning. 

Idag är det inte bara kvinnor och unga flickor som fått betala med sina liv för moralpolisers brutalitet när de har rört sig ute på gatorna. Även manliga släktingar och familjemedlemmar har råkat illa ut när de demonstrerat mot regimen, vars systematiska förtryck och rådande könsapartheid nu övergått till förtryck som drabbar hela befolkningen. 

Förtrycket och brutaliteten riktar sig alldeles särskilt mot landets ungdom. 

När moralpolisen dödade Jina Amini, och minderåriga flickor som Nika och Sarina, har folkets rädsla ersatts av en sällan skådad vrede – en vrede som inte går att stoppa. Dagligen får jag videoklipp från ungdomar där slagorden mot ayatollorna ackompanjeras av skottsalvor från moralpolisens automatvapen. Ett 40-tal minderåringar och över 200 vuxna har mördats av regimen bara senaste veckorna.

Nu ser ungdomarna ett hopp och en möjlighet att krossa regimens brutala repression. Det är ett hopp som kan rita om den politiska kartan i världen, och politisk islam, ifall kvinnorna lyckas skriva om historien.

Istället för könsapartheid kan de iranska kvinnornas paroll (Jin Jiyan Azadi – kvinna, liv och frihet) skapa hopp om ett värdigt och fritt liv för miljontals kvinnor i andra delar av världen, inte minst i andra länder i Mellanöstern. Detta slogan är kurdisk och kommer från kvinnokampen inom YPJ och YPG i Syrien-Rojava.

Men för att kvinnorna, de nationella minoriteterna och folket i Iran ska lyckas måste omvärlden också omvärdera och rannsaka sig själv och sin politik. Som det ser ut nu inleds massrättegångar mot ett tusentals arresterade bland alla dem som deltagit i demonstrationer mot Islamiska fascistregimen. Den kurdiska rapparen Saman Yasin från staden Kermansha har grundlöst dömts till döden. Även rapparen Toomaj Salehi rapporteras gripen. Deras regimkritiska låtar sjungs av ungdomarna under demonstrationerna.

Två kvinnliga journalister som rapporterat om Jina Aminis död har fängslats och riskerar dödsstraff för att de bara gjort sin journalistiska plikt. Redan har många ungdomar där bland rapparen Saman mfl dömts till döden för korruption på jorden och uppror mot Gud.

I ljuset av vad som nu sker, när flickor och kvinnor bränner sina hijabs och chadors och kräver ett slut på den islamiska könsapartheiden skulle det vara klädsamt om både den förra och den nuvarande regeringen genomförde någon form av självrannsakan.

”Vi har varit naiva" eller "Vi såg det inte komma" brukar det heta. Jag tror dem inte. Det handlar snarare om att inte vilja se det vi såg. Envist har man hållit fast vid den så kallade kritiska dialogen med den iranska diktatorn.

Idag tisdag ska frågan debatteras i riksdagen. Klarspråk om regimen i Iran borde vara på sin plats även om svenska regeringars agerande kan formuleras bättre för sent än aldrig.

Alla samarbetsavtal mellan Sverige och Iran måste rivas. 

Regeringen måste kräva att samtliga politiska och samvetsfångar friges.

Den måste kräva att FN skickar sändebud till fängelserna där tiotusentals unga studenter, arbetare, aktivister, kvinnor, lärare, rappare, journalister med flera sitter inspärrade och utsätts för de värsta formerna av övergrepp och tortyr.

Kasta ut alla regimens familjer och släktingar som lever lyxliv i EU och Sverige. 

EU och Sverige måste stoppa att utfärda visum till regimen och deras anhängare och familjemedlemmar.  

Bojkotta och frys tillgångar tillhörande regimens män och organisationer i polis, revolutionsgarde, väktarråd och paramilitären.

Skicka hem ambassadörer i hela EU.

Riv samtliga bilaterala och ekonomiska avtal med regimen.

Släng ut Iran från FN:s alla MR- och kvinnokommittéer.

EU och Sverige bör terrorstämpla Revolutionsgardet, de är blodtörstiga och har hundratals människors blod på sina samveten under de senaste 43 åren. 

Sverige bör stänga islamistiska center och moskéer där vi med våra skattemedel hjälper regimen.