Debatt: Ingen av 46 anmälda har utkrävts på ansvar

I värmen under ett parasoll, med en halvdyr hantverksöl i handen sitter hipsters, småbarnsföräldrar, kollegor och främlingar och lapar sol. Det är ett så naturligt inslag i staden, en enkel syssla. Men det är inte för alla. I år är fjärde året som jag inventerar uteserveringar i Göteborg. Trots att det krävs tillstånd att upprätta en uteservering, att Göteborgs stad har krav om tillgänglighet och att det inte finns några tveksamheter alls i lagen – uteserveringar ska vara tillgängliga – så är det en stor mängd ställen som år efter år inte går att besöka för mig och andra personer i rullstol.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Göteborgs stad är en stad för alla. Alla! Det är fina ord, inte svåra att hitta på stadens webbsida. Men varför räknas inte jag och varför går det då så långsamt? Är det så svårt att föreställa sig för politiker och tjänstemän, hur det känns att 24/7, 365 dagar om året, vara ovälkommen i sin egen stad; på gator och torg, i fastigheter, i butiker samt på restauranger och uteserveringar?

I P4 Göteborgs studio för ett par veckor sedan, samtalade jag med byggnadsnämndens ordförande Emmali Jansson. Hon uttryckte att det är supertråkigt att jag nekas tillträde till 7 av 10 uteserveringar på långgatorna. Supertråkigt är ungefär oceaner ifrån hur jag känner det.

Men varför händer då inget? Jo, tyvärr sitter Trafikkontoret i en rävsax, samtidigt som de utfärdar tillstånd för uteserveringar saknar de befogenheter att utställa vite när tillgänglighetskravet förbises. Det vet krögarna om och därav är det ganska rimligt att anta att viljan att följa reglerna befinner sig någonstans i spannet mellan liten och obefintlig.

"Den gamla dängan 'en stad för alla' är en vacker fasad, men knackar vi på dörren så faller allt likt ett korthus."

Emmali Jansson påtalade vidare att Göteborgs stad tagit fram en app tänkt att användas för att stadens invånare enklare ska kunna anmäla otillgänglighet. Vi får hoppas att anmälningar via appen har bättre tyngd än de som jag gjort hittills, ty handläggningen runt de 46 ställen som jag anmält de senaste åren verkar ha fallit mellan stolarna. Ingen har beretts vite eller tvingats justera sin uteservering, utan kan årligen repetera tidigare års koncept med otillgänglighet.

Den gamla dängan ”en stad för alla” är en vacker fasad, men knackar vi på dörren så faller allt likt ett korthus. Faktum är att det finns en rad politiska begrepp som står för storslagna saker, men där man även i moderna och medvetna samhällen som det vi lever i, ofta missar hela funktionsfrågan. Se på begreppet Hållbar utveckling, där betydelsen bland gemene hen är i det närmaste liktydig med ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Inte ens när vi fokuserar på det tredje benet, social hållbarhet, så går tankebanorna spontant i riktningen funktion.

Ett annat exempel på ett honnörsord är mångfald; alla verksamheter och arbetsplatser i Göteborgs stad ska präglas av jämställdhet, jämlikhet och mångfald. Generellt menas dock inte myckenhet avseende funktion, frågan glöms bort eller flyttas nedåt på agendan. Vi stängs ute.

Göteborgs stad målar hela staden i regnbågens härliga färger och representerar med rätta i West Pride, men när det kommer till funktionsfrågor så duckar man. Under åren då vi arrangerade Marschen för tillgänglighet saknades allt från politiskt intresse till mediabevakning. Frågan är: Är det mitt ansvar som individ att se till att Göteborgs stad blir tillgänglig? Nej, jag söker nu samma engagemang i funktionsfrågor som visas upp i HBTQ-frågor. Det handlar likafullt om mänskliga rättigheter. Det är en rättighet jag har, att inte bli diskriminerad. Förenklat kan vi säga att det är en rättighet för mig, att jag ska kunna gå ut i sommarnatten med mina vänner och sitta på en uteservering och dricka bärs. Om jag vill.