Debatt: Inför nollvision för mäns dödliga våld mot kvinnor

Varför hålls det stora press­konferenser när unga män skjuter varandra på öppen gata i gäng­kriminella uppgörelser, men inte när kvinnor blir brutalt mördade av sina ­manliga anhöriga?

Den frågan ställde Unizons generalsekreterare Olga Persson till inrikesminister Mikael Damberg för två veckor sedan i SVT:s Agenda där de diskuterade under rubriken ”Antalet kvinnor som dödas av sina män visar inga tecken på att minska – bör polisen fokusera lika hårt på våldet mot kvinnor som på gäng­kriminaliteten?”.

Olga Persson lyfte bland annat det faktum att långt ifrån alla våldsbrott mot kvinnor utreds, att polisen inte alltid spårsäkrar eller hör vittnen, och att 50 procent av de misstänkta förövarna vid våldtäkter inte förhörs en enda gång.

Vi på organisationen MÄN tycker precis som Olga Persson och Unizon att det är dags att politiker och polis börjar ta mäns våld mot kvinnor på lika stort allvar som gängkriminaliteten. Men det räcker inte med lagar och politiska förslag. För att stoppa mäns dödliga våld mot kvinnor krävs det också att alla män tar ansvar, och att vi börjar prata om vilka konsekvenser våldet får.

Varje år mördas omkring 17 kvinnor av en man de har eller har haft en kärleksrelation med. Sedan sekel­skiftet har omkring 300 kvinnor mördats av sin man, exman eller pojkvän, och var fjärde kvinna kommer någon gång i livet att utsättas för våld av en närstående.

79 procent av dem som misstänks för misshandel och 97 procent av dem som misstänks för våldtäkt och andra sexualbrott är män, enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ).

Statistiken visar med andra ord att det är män som ligger bakom majoriteten av alla våldsbrott, och därför är det logiskt att det är vi män som ska se till att vårt vålds­utövande upphör.

Idag är det främst kvinnor som gör det oerhört viktiga jobbet med att ta hand om konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor, både som yrkesverksamma och på ideell basis på kvinnojourer och stödföreningar. Men det är inte rimligt att den grupp som själva utsätts för våld också ska vara ansvarig för att ­stoppa det. Det är vi män som istället borde ta det ansvaret.

När jag föreläser om destruktiva manlighetsnormer kopplat till våld får jag ofta höra ”det är fegt att slå en tjej” eller ”riktiga män slår inte kvinnor”, av männen i publiken. Men faktum är att det inte finns några ”riktiga” män som inte slår kvinnor eller ”fega” män som slår kvinnor. Män som utövar våld förekommer i alla samhällsgrupper och åldrar och har olika kulturella och socioekonomiska bakgrunder.

Det kan vara din chef, din bror, din musikidol, din pluggkompis, någon du tränar på samma gym som, din lokalpolitiker, din pappa, eller du själv. Oavsett om det är vi själva som är våldsutövare eller någon vi känner så är det vi som har det yttersta ansvaret att se till att det upphör. Vi på MÄN tror inte att män är biologiskt predestinerade att utöva våld, och vi vet att våld går att förebygga om vi tar itu med de normer som ligger bakom det. Normer är socialt och kulturellt betingade och går därmed att förändra. Det gäller även de destruktiva maskulinitetsnormer som ligger bakom mäns våld.

Redan 1997 införde vi i Sverige nollvision för att minska antalet döda i trafikolyckor, men år 2020 saknar vi fortfarande samma mål när det gäller mäns dödliga våld mot kvinnor. Det är både obegripligt och oacceptabelt.

Jag vill därför uppmana alla män att gå samman och ta ett gemensamt ansvar för en nollvision mot mäns våld mot kvinnor!