Debatt: I ett rasistiskt Sverige är det inte tillräckligt att inte vara rasist

Det blåser kalla vindar i Sverige. Ett stort grått molntäcke har lagt sig över landet och kväver långsamt det demokratiska samtalet. Det som för bara ett par decennier sedan sågs som omöjligt – det händer här och nu. Ett rasistiskt parti grundat i nazismen har makten.

I ett och samma andetag hyllar Marine Le Pen Sverige, Ungern, Polen och den nya fascistiska regeringen i Italien. I Washington Post går det att läsa ”Sveriges nya regeringskoalition vilar på ett parti grundat av nazister”.

Medierna utomlands verkar kunna kalla en spade för en spade. Men i Sverige är många av oss hemma­blinda. Förvisso är nästan alla medvetna om Sverigedemokrat­ernas historia, men en stor andel väljer att inte bry sig. De blundar när det gång på gång kommer nya avslöjanden om nazister och fascister i partiet. De väljer att hålla för öronen när SD yttrar sin splittrade, hatiska och rasistiska politik. De väljer att vara tysta när rasismen vinner mark.

Hur hamnade vi här? Hur kunde vi låta detta ske? Men framför allt, hur kunde Kristdemokraterna, ­Moderaterna och Liberalerna låta detta ske? De har släppt in hatet och rasismen i finrummet, och därmed normaliserat den både i politiken och i vardagen. De blåbruna (men även socialdemokrater) har anammat den rasistiska retoriken. Därmed har de gjort lögner om att vissa grupper står för alla samhällsproblem till sanningar. Falska sanningar, som späder på hat och splittring. Falska sanningar, som rättfärdigar för såväl ordningsvakter som medelålders kvinnor att begå våldsbrott. Falska sanningar, som dödar ungas framtidstro när de gång på gång får höra att de är problemet.

När auktoritära krafter kommer med falska sanningar, då måste vi stå rakryggade. Vi måste säga ifrån. Tvärt emot vad Jimmie Åkesson, Ebba Busch eller det anonyma Twitterkontot påstår är det inte ­invandrare som orsakar ­kriminalitet. Det är klassklyftor och segregation. Det är att vi i 30 år tillåtit rikare att bli rikare, medan fattigare blivit fattigare. Det är att vi accepterar ett skolsystem där fattigare generellt får en sämre utbildning. Ett skolsystem som inte ger en andra chans.

Klyftorna skapar inte bara orättvisa, de leder också till att fler röstar konservativt och rasistiskt. När man känner sig otrygg i vardagen och på arbetsplatsen. När man upplever att man står utan chans att påverka sitt eget liv eller samhällets utveckling. Då vill man hitta en syndabock, då sparkar man nedåt.

Vi måste riva ner de rasistiska och koloniala strukturer som vårt ­samhälle bygger på. Vi måste öka jämlikheten och tryggheten. Vi måste bygga upp ett samhälle där alla på riktigt är lika mycket värda och där du bedöms utifrån vem du är, inte vad någons fördomar säger om dig. Där du kan nå dina drömmar och om du mot förmodan skulle falla, fångas upp av samhällets trygga famn.

Vi vill inte tro att halva Sveriges­befolkning är rasister, men i ett rasistiskt samhälle är det inte tillräckligt att inte vara rasist – man måste vara antirasist. Ingen kan stå tyst när rasismen vinner mark. Speciellt inte privilegierade. I varje rum, vid varje givet tillfälle, i varje politiskt samtal måste vi ta fajten. Vi måste ta fajten i solidaritet. För det är samma förtryckande hand som trycker ner oss alla. Det är ­samma hand som trycker ner ­kvinnor, rasifierade, hbtqi+, förortsbor, funktionsnedsatta och invandrare. Och så länge någon av oss har bakbundna händer. Så länge någon av oss tystas – är ingen av oss fri. Så låt oss tillsammans, en gång för alla krossa rasismen.