Debatt: I detta akuta läge har vi valt att stämma staten

Under natten har dockskåpsmöbler placerats ut runt om i landet. Dessa installationer symboliserar inte bara hemmet, den plats där kvinnor, tjejer och barn blir utsatta för hot och våld. De representerar även kvinnojouren och tjejjouren – en trygg plats där vi får finnas bortom mäns våld och förtryck. Men parallellt med att våldet pågår pågår också en nedmontering av dessa trygga rum - den fristående, ideella kvinno- och tjejjoursrörelsen.

Roks har verkat som riksorganisation för Sveriges kvinno- och tjejjourer sedan 1984. Under flera dekader har vi varit en central kraft i samhället med örat mot marken och med öppna rum och telefoner till landets våldsutsatta kvinnor och tjejer. Under lång tid blev vi lyssnade till när vi berättade om situationen för de kvinnor och barn vi mötte och vår kunskap var med och formade politiken.

Men för ett antal år sedan hände något. I processer som bäst kan beskrivas som mångbottnade stöpte samhället om stödet till våldsutsatta kvinnor till att bli något vi inte känner igen. Den kunskap som lades till grund för reformerna saknade förankring i det vi kan och vet efter otaliga samtal med kvinnor, tjejer och barn. På möten och i remissvar fortsatte vi att berätta om det vi såg men utan att våra inspel fick några följder.

Idag ser vi ett samhälle vars stödverksamheter allt för ofta bedrivs utan sammanhållen våldskunskap, styrd av myndighetsföreskrifter som inte upprätthålls och av marknadskrafter som trycker på för att tjäna pengar. Detta istället för den gedigna kunskap vårt nätverk av kvinno- och tjejjourer står på. Det är tal om ”våld i nära relation”, att ”vem som helst kan utsättas” och “konflikt mellan föräldrar” men när verkligheten inte ser ut så utan våldet är könat, missar de stödjande instanserna att fånga upp och se den utsatthet kvinnor, tjejer och barn lever i.

Socialtjänstens stöd är också av helt olika nivå över landet. Roks pandemistudie om kommunernas arbete mot våld och samverkan med jourerna visar att det saknas en gemensam standard. Ibland är det stöd som ges bra. Oftare, tyvärr, bristfälligt, till och med dåligt.

Ett möte med socialtjänsten betyder därför och dessvärre för många kvinnor ett borttrollat våld, negligerade erfarenheter, tystade berättelser, kort sagt allt annat än en nolltolerans mot våld. Hennes brister blir kvar i synfältet, hans våld sipprar undan och blir hennes ansvar. Det här gäller inte alla socialtjänster men det gäller många. Det tvingas vi konstatera.

I kölvattnet av detta ser vi också ett minskat antal kvinnor som ges ett allt dyrare stöd. Hon ska vara ”rätt sorts utsatt” med höga poäng i socialstjänstens hot- och riskbedömning. Vi kallar det för ett nålsöga.

Efter att ha skrivit, bråkat och larmat om situationen under år aviserade Roks 2019 att vi gick upp i stabsläge. Vi lånade termen från sjukvården som fick stort uppslag för sin pressade organisation. Vi ville visa allvaret i läget för kvinnor och tjejer och barn.

Stabsläget passerade. Vi fick inget eller svagt gehör. Tillbakarullandet av kvinnors rättigheter fortsatte och idag ligger ytterligare en av dessa utredningar om vårdnad och boende och umgänge som främjar förövarens makt på regeringens bord och de få stödenheter som finns för sexuellt våldsutsatta fortsätter att monteras ner under begreppet ”omorganisering”. Till exempel.

I detta läge har vi valt att stämma staten. Kanske skulle det chocka någon om vi sa att vi också har diskuterat hungerstrejk. Vårt arbete mot våld är inte en förströelse, en syssla utan innehåll. Vi finns och agerar för att kvinnor lider och dör i ett våld som bara pågår och pågår. Vi ser med ilska och förtvivlan på de liv som offras, på olika sätt.

Vi välkomnar att partier samlas kring denna fråga. Men bara så länge en faktisk förändring är som målet för samtalen.
Ta del av Roks kravlistor och remissvar för vidare kunskap om våra ställningstaganden.