Debatt: HVB – ännu ett exempel på missriktad politisk välvilja?

Sverige har under lång tid framstått som ett föregångsland vad gäller ett väl fungerande socialförsäkringssystem. Vi har med rätta kunnat stoltsera med en vård­apparat i absolut världsklass, och en stabil och sund samhällskropp. För många har denna bild på relativt kort tid börjat krackelera. Våld, otrygghet, brott, marginalisering – alla är faktorer som i allt högre utsträckning gör sig påminda i vardagen.

Utifrån vissa kriterier, som begynnande kriminalitet, missbruk och svåra hemförhållanden, kan såväl unga som vuxna erbjudas en plats på vad som kallas HVB-hem, hem för vård eller boende. Konceptet bygger på goda intentioner, men har gång på gång visat sig leda till diametralt motsatta konsekvenser. Några rubriker:

”HVB-hem kritiseras skarpt – flickor rymmer nattetid”

”Forskarna: HVB-hem riskfaktor för fortsatt kriminalitet”

”Två personer dog på HVB-hem samma natt”

Trots den återkommande medieexponeringen av HVB-hemmens brister verkar det inte som att dess verksamhet ifrågasätts från något officiellt håll, och politiker fortsätter okritiskt att finansiera detta rent ut sagt skadliga vård- och omsorgsinitiativ.

SVT:s granskning visar att 50 HVB-hem med upprepade larm och dokumenterade missförhållanden fått över 200 miljoner om året.

Som så mycket annat inom den svenska politiken är detta ett exempel på hur vi försöker släcka bränder, istället för att fokusera på grundproblemen. Jag anser det vara nästintill självklart att de resurser som idag används för att upprätthålla ett icke-fungerande system, istället borde läggas på att bedriva forskning och ta fram nya, adekvata verktyg till de som jobbar med problematiken. Med en större förståelse för vad som driver på denna negativa utveckling är jag övertygad att man skapar bättre förutsättningar för bättre beslut, och på sikt vända utvecklingen inom dessa ­pro­blem­områden.

Men vad ska man göra åt de problem som redan finns? ”Vad är alternativet?” kan man fråga sig. Det är tydligt att det finns ett stort behov av stöd för unga i samhället, och HVB-hem utgör i teorin ett bra verktyg för att hjälpa många av de unga som i olika avseenden har det svårt och riskerar att hamna snett. Dock har det – på grund av otillräcklig kunskap hos anställda, undermåliga regelverk, bristfälligt gransknings- och uppföljnings­arbete – istället lyckats bli platser som möjliggör, och till och med främjar kriminellt beteende.

Som om detta inte vore problematiskt nog har även sexuella trakasserier och våld från anställda mot barn och unga flickor förekommit på flera hem. Trots upplysningar och anmälningar har Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, vid upprepade tillfällen misslyckats med sin centrala och huvudsakliga uppgift – att ”bidra till en vård och omsorg som är säker, har god kvalitet och bedrivs i enlighet med lagar och andra föreskrifter”.

Jag anser inte att en avveckling av samtliga HVB-hem nödvändigtvis är rätt väg att gå, men en noggrann kontroll av de existerande hemmen, högre krav på de anställda, större befogenheter hos vårdpersonal, samt förbättrad och mer kontinuerlig granskning och uppföljning, anser jag vara de allra första och mest väsentliga stegen i rätt riktning.

Även mer individualiserade vårdprogram bör utvecklas, där ungdomar med problematiska beteenden, istället för att klumpas ihop med likasinnade utan uppsyn, ges en chans till egen utveckling med rätt stöd och riktlinjer.

Ett exempel på en sådan lösning kan vara så kallade behandlingsfamiljer (Treatment foster care Oregon, TFCO). Insatsen har sin grund i tidigare forskning gällande barn och ungas utveckling kopplat till riskfaktorer, och genom ett strukturerat samarbete mellan skola, samordnare, terapeuter, fosterföräldrar och biologiska föräldrar utvecklas individ­anpassade planer för ungdomar, med det uttalade syftet att främja gynnsamt socialt beteende och fungerande relationer i framtiden.

Dessa åtgärder må låta kostsamma, men det är ett pris jag mycket hellre betalar, istället för det fortsatta ökade våldet och otryggheten vi ser idag. Jag ser politikernas håglöshet som ett stort svek mot de barn och unga som är i desperat behov av trygghet och stöd, men som bemöts med likgiltighet.

Likaså ser jag detta som ett svek mot samhället i stort, som gång på gång visat förtroende för våra politikers och institutioners vilja och förmåga att verka för en fungerande, sund och harmonisk samhällskropp, bortom vinstmaximering och snäva politiska agendor och egenintressen.