Debatt: Heja Bengt och Maria! Liberalernas problem är demokratins problem

Eftersom jag lämnade Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) för 42 år sedan kanske en del tycker att jag inte har med Liberalernas samvetsstrid att göra. Och när jag hurrar över att två av mina nära åsiktsfränder under min FP-tid, Bengt Westerberg och Maria Leissner, tar ställning mot Nyamko Sabunis SD-sam­arbete kan det förstås tolkas som skadeglädje.

Men faktum är att Liberalernas interna ideologiska kris inte är det partiets ensak. Nej, det är en ange­lägenhet för alla demokrater.

Frågan är: Vilken partistruktur motsvarar bäst befolkningens åsikter och demokratins krav? I en god demokrati bör alla större ideo­logiska strömningar med nämnvärt folkligt stöd vara företrädda i parlamentet.

Länge tycktes det räcka med fem partier: S för arbetarrörelsens intressen, V för socialism, C för landsbygden, M för de rika och konservativa och FP/L för socialliberalismens humanism och frihetsvärden. Efterhand har det visat sig i de flesta demokratier att också den gröna, ekologiska dimensionen bör finnas i parlamentet. Och i en del länder med kristen tradition har också kristet präglade partier uppstått.

Tyvärr tycks det i globaliseringens och folkvandringarnas tidevarv behövas också nationalistiska och invandringsfientliga partier för att hela befolkningen ska känna sig representerad. Så länge klassklyftor och ideologiska skillnader ser ut som de gör fyller alla dessa partier en demokratisk funktion. Snarare skulle det behövas fler partier i riksdagen, till exempel Feministiskt initiativ och Piratpartiet.

Vad L-krisen handlar om är: Ska liberalismen försvinna från allt politiskt inflytande? Men, svarar förstås företrädare för alla andra partier, också Miljöpartiet: Vi står ju för de grundläggande liberala frihetsvärdena! I viss mån är det sant, i varje fall för de fyra januaripartierna plus V. Men på liknande sätt anser sig de flesta partier stå för en välfärdsstat, att hela Sverige ska leva, att det behövs tuffare miljöregler och så vidare  Med det synsättet skulle det bara behövas två partier, ett rödgrönliberalt och ett högernationalistiskt. Och visst har historiska skillnader suddats ut och särdrag kompromissats bort. Ändå hävdar jag att välfärdsstaten behöver socialdemokrater och vänsterpartister, miljöhänsynen behöver Miljöpartiet, glesbygden behöver Centerpartiet – och de liberala frihetsvärdena behöver ett friskt och tufft socialliberalt parti.

Redan 1979 tyckte jag att Folkpartiets uppslutning kring Adolf ­Hedins och John Stuart Mills ursprungliga sociala liberalism, det som till och med den störste av alla svenska liberala partiledare, Bertil Ohlin, kallade ”vänsterliberalism”, var för svag. Alltför mycket kompromissades bort för maktkampens skull. Men samtidigt var det liberala parti jag lämnade, men Bengt Westerberg och Maria Leissner stannade kvar i, överlag ett anständigt humanistiskt frihetsparti.

Det som nu pågår är inte ytterligare några maktpolitiskt motiverade högeranpassningar utan ett slutligt harakiri för den svenska politiska liberalismen. Om det fullföljs blir inte bara Bengt och Maria och många andra partilösa, då drabbas svensk demokrati av en svår förlust. 

Självklart kommer vänster- och socialliberala värderingar att finnas kvar, i Miljöpartiet, i Annie Lööfs parti, hos många socialdemokrater och till och med i en vänsterpartist. Men det blir inte samma sak. Det blir som det skulle bli för miljön om MP försvann, eller för välfärdsstaten om S gick under. Den speciella vakthållningen kring ett visst politiskt perspektiv skulle försvagas.

Utan ett socialliberalt liberalt parti försvagas vakthållningen kring grundläggande liberala frihetsvärden. Därför angår Nyamko Sabunis mordförsök på liberalismen inom Liberalerna alla demokrater. Må de L-medlemmar som inte lyssnar på mig i alla fall lyssna på sina egna föra detta partiledare.