Debatt: Hbtqi-rörelsens kamp är inte till salu

När polisen utförde ännu en razzia mot en gayklubb i New York, 1969, fick klubbesökerna nog. Med transpersoner, rasifierade och drag queens i framkanten demonstrerade de kraftigt mot inbrotten i sina trygga rum. Händelsen blev känd som Stonewall-upproret (efter klubbens namn, the Stonewall Inn) och anses vara ursprunget till den globala Pride-rörelsen.

Femtio år senare ser läget för hbtqi-personer runt om i världen mörkt ut. För någon vecka sedan mördades den ryska hbtqi-aktivisten Jelena Grigorijeva utanför sitt hem i Sankt Petersburg. Gärningsmannen spårade henne efter att Jelenas namn hade hamnat på en hatsida där stora summor pengar utlovas till dem som dödar hbtqi-personer. I Polen hävdar flera städer och län att de är helt ’hbtqi-fria’. Storbritanniens nyblivna premiärminister Boris Johnson fyller sitt kabinett med ministrar som har röstat emot samkönade äktenskap. Dessutom är det fortfarande illegalt att vara gay, trans eller queer i fler än 70 länder runt om i världen.

Utsattheten för hbtqi-personer förekommer dock inte bara utanför Sveriges riksgränser. Depression och suicidförsök är vanligare bland svenska hbtqi-unga än bland heterosexuella cis-personer. Enligt en undersökning från Folkhälsomyndigheten har nästan varannan transperson mellan 15 och 19 år allvarligt övervägt att ta sitt liv. På svenska arbetsplatser diskrimineras hbtqi-personer diskrimineras på svenska arbetsplatser och hbtqi-flyktingar behöver styrka sin sexuella läggning eller könsidentitet för att få uppehållstillstånd, oftast efter en lång och traumatisk resa, för en myndighet som de inte känner till.

Pride är i grunden en demonstration för allas lika rätt; en viktig påminnelse om hbtqi-personers utsatthet. Under Pride blir hela staden som ett tryggt rum för hbtqi-personer att fira sig själva, varandra och sin community. De senaste åren har Pride dock börjat handla om andra saker. Demonstrationen har blivit mainstream, en fest där näringslivet tävlar med stora kampanjer om vem som är mest gayvänlig.

Det är både viktigt och glädjande att hbtqi-gemenskapens kamp för jämlikhet uppmärksammas. Tyvärr är det inte ovanligt att deras kampanjer endast omfattar en temporär slogan mot en regnbågsfärgad bakgrund, medan konkreta insatser som skulle förbättra hbtqi-personers situation uteblir. Detta kallas för pinkwashing och är ett direkt och felaktigt utnyttjande av hbtqi-rörelsen. I en tid där hbtqi-personers rättigheter riskerar att inskränkas på flera håll är detta helt oacceptabelt.

Stonewall-upproret inspirerade dåtidens hbtqi-personer att försvara sina rättigheter. De var stolta och vågade vara sig själva.

Nu måste vi se till att Pride återigen ska handla om stolthet och hedrar det arv som generationer av hbtqi-personer har kämpat för. Det gör vi genom att vara kritiska mot näringslivets ibland ytliga inblandning.

Förutom en folkfest måste Pride bli en demonstration igen där hbtqi-personer på riktigt ska kunna fira sin identitet och gemenskap. Det är inget som en spetsig Pride-kampanj kan göra åt oss. Hbtqi-kampen är inte till salu.