Debatt: Han säger att han bara äter tre dagar i veckan

Igår träffade jag en patient jag inte sett på halvår. Vi avslutade i våras när han fyllde 18 år men så hörde han av sig och ville ha hjälp med något. Det var en mycket mager pojke som satt i väntrummet. Han gick långsamt i korridoren till mitt kontor. Väl framme i mitt rum slår han sig ner i en fåtölj. Han flackar med blicken och frågar om jag har kakor. Jag letar fram ett paket kex och saft. Han börjar bryta sönder kexen i småbitar och äter ­koncentrerat och ser ut att glömma att jag sitter mittemot honom. När han pillat i sig några kexbitar och ett halvt glas saft börjar han prata.

Han säger att han bara äter tre dagar i veckan hos en välgörenhetsorganisation. Men de andra fyra dagarna i veckan då? Jag äter när jag kommer över mat svarar han mig. Jag frågar vart han bor. Han svarar att han flyttar runt och sover några nätter var hos olika vänner.

Han viskar fram sina svar och det är tydligt att han skäms över sin livssituation.

På min fråga om varför han ville träffa mig igen svarar han att han vill ha medicin för att kunna sova. Han säger att ­mardrömmarna är värre än värst nu. Att han bara vill få sova en enda natt utan att de hemska drömmarna från kriget. Jag får svara lite torrt och byråkratiskt att jag inte kan hjälpa till med medicin eftersom det bara är läkare som får skriva ut medicin. Det jag kan hjälpa till med är ordna en läkartid och inför läkarbesöket vore det bra om jag kunde ta din längd och vikt. När han tar av sig den tjocka tröjan åker undertröjan upp och jag ser en ihopsjunken kropp där revbenen sticker ut. Han har inga strumpor och kämpar rejält med att hålla balansen när han tar av sig skorna. Vi konstaterar att han gått ner jättemycket i vikt på ett halvår. Jag tänker på hur han i ­våras ­visade upp sina muskler på ett sätt som bara en tonårskille kan efter några veckor på gymmet.

Jag följer honom tillbaka till väntrummet och inser att jag gått för fort igen, han är långt efter mig i korridoren. Tillbaka igen på mitt rum lägger jag in hans längd och vikt i journalen och får automatiskt fram hans bmi som är 17,2 och sjunkande. Han närmar sig svält. Inte för han vill vara smal eller har någon ätstörning utan för han inte har tillgång till mat. Jag förstår nu att han inte orkade gå i min takt i korridoren för han var för svag.

Hur kan en 18-åring i min stad inte gå i normal takt för han svälter? Det är ju inte precis tomt på hyllorna i mataffären. Svaret är signalpolitik och Tidö­avtalet. Tanken från politiskt håll är enkelt uttryckt att genom att göra det ogästvänligt för olika grupper av människor att vistas i Sverige kommer dessa grupper av människor att flytta någon annanstans. Pojken tillhör en sådan grupp, nämligen de som fått avslag på sin asylansökan och de som ibland kallas skugg­samhället.

Men det är inte så enkelt som under tidningsrubriker att nej är ett nej. För det går inte att ­genomföra utvisningar till detta land det handlar om för pojken. Det är för farligt för svensk personal att resa dit och att landet inte tar emot någon som nekats asyl i Sverige.

Signalpolitik är inte bara signaler som skickas ut i luften det är signaler som träffar människor på ett kraftfullt sätt. Så kraftfullt att de orsakar svält i ett land som är mitt.

Svält är inget nytt medel för de som har makt att bruka. Engels­männen använde det under missväxten på 1800-talets Irland. I Sverige under åren runt 1867 svalt uppemot 10 000 människor ihjäl i Norrland. Det fanns mat både på Irland och i Sverige men då­tidens politiker valde signalpolitik framför hjälpsändningar. Signalen som skulle skickas ut då var att inte ge hjälp till de svältande för på sätt motivera dem att söka arbete och inte bli lata eftersom de inte förstod sitt eget bästa.

Vi förstår idag att lathet fanns någon annanstans att finna än hos de självförsörjande bönderna som drabbats av potatispest och missväxt. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till den utmärglade pojken och dagens signalpolitik och Tidöavtalet. Han är inte lat eller ovillig att arbeta men han svälter för att vi tror det är bäst för oss. Hans svält ska skydda oss från andra människor på flykt och som migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) säger, för att utrota skuggsamhället. Jag tänker köpa så jag alltid har gott om kex och saft på mitt kontor på mottagningen.