Debatt: Grönvänstern måste befria sig från barnsjukdomar

En del pekar på schabblet kring minister- och språkrörsavgångarna 2016 och påstådd islamistinfiltration.  Själv har jag hävdat att huvudorsaken är att det har straffat sig att vara lillasyster i en koalitionsregering tillsammans med en fyra-fem gånger större storbror (t ex i TV4 10/9 och Expressen 11/9).

En hel del av de grönalternativa aktivisterna, medierna, folkrörelserna, tycks anse att MP:s regeringsmedverkan mest har varit ett svek mot gröna idéer. Att alternativrörelsens företrädare utövat kritisk bevakning av MP:s regeringsmedverkan är förstås både självklart och utmärkt. Men när hela MP stämplas som ett maktkorrumperat gäng som struntar i den gröna drömmen, har det gått för långt.

Ett svårslaget rekord var när Naturskyddsföreningen jämförde oppositionspartiet V:s riksdagsmotioner med regeringsbeslut av S-MP regeringen och där av drog slutsatsen att V är mer miljövänligt än MP. Hur skulle det ha sett ut om V också, vilket partiet önskade, hade ingått i regeringen? Att på detta sätt hylla den verbala protestradikalismen framför grön reformpolitik, vittnar om brist på verklighetssinne. Hur ska vi ha minsta chans att någonsin ställa om till en hållbar samhällsmodell om varje konkret försök som innebär kompromiss avfärdas som svek?

Beröringsångesten inom delar av den grönalternativa rörelsen tycks sitta djupt. Redan när vi bildade MP 1981 var en del miljöaktivister noga med att hålla avstånd. De ville inte försvåra möjligheten att påverka den tidens politiska makthavare = Socialdemokraterna, genom att förknippas med det nya uppstickarpartiet. Nu när MP självt ingått i den makthavarkrets som bör påverkas väljer många grönalternativa att häckla MP för att det inte längre är ett maktlöst protestparti utan faktiskt har makt att göra en del grönt.

Ett närmast makabert exempel på beröringsångest är en artikel på DN-kultur 11/9 där psykologen Björn Samuelsson kräver: ”Nu måste politikerna våga prata om klimatfrågans obehag”. Jaha, och är det ingen ”politiker” som gjort och gör det? Samuelsson låtsas inte med ett ord om att MP finns, än mindre att MP:s hela valrörelse har handlat om behovet av klimatåtgärder NU. Det är så sanslöst oärligt och fegt att man baxnar. Samuelssons beröringsångest, av karriärskäl eller annat, är så monumental att han utan minsta samvetskval sopar in MP bland de föraktade ”politikerna” som inget gör. Just att påstå att alla ”politiker” är samma maktkorrumperade lögnare utan ideologiska och sakpolitiska skillnader är högerpopulismens livsluft. Alla är samma skit! Jaha, och hur ska det någonsin bli någon förändring om de som sabbar klimatet och de som gör vad de kan för att göra något buntas ihop i samma föraktliga maktgäng?  

Att föredra den verbala protestradikalismen framför den ansvariga handlingsreformismen är en av alla samhällsförändrande rörelsers värsta barnsjukdom. Tyvärr grasserar denna sjuka fortfarande inom den svenska grönvänstern. Bättre att säga helrätt än att genomföra halvrätt.

På 70-talet fanns det rätt många grönalternativa som trots beröringsångest ändå kom fram till att det inte räckte att bilda opinion och anordna protestdemonstrationer för att påverka makthavarna. Verklig grönalternativ förändring kräver också direkt medverkan i maktutövningen. Därför bildades MP. Men så länge väljarna inte ger grönalternativa partier majoritet krävs samarbete med andra demokratiska partier för att kunna genomföra så mycket som möjligt av det gröna programmet.

Trots fyra års oavbruten häckling av de grupper som de flesta MP:are uppfattar som vänner överlevde MP riksdagsvalet. Det är tyvärr inte tack vare den grönalternativa rörelsen som MP fortfarande är ett riksdagsparti, utan trots den.

Jag är glad över att MP vågat satsa på att göra vad som kan göras redan nu, även om det är otillräckligt. Och jag hoppas att den grönalternativa rörelsen snart ska befria sig från beröringsångest och barnsjukdomar och inse att ett grönt parti i riksdagen behövs om det gröna omställningen skall ha en chans att lyckas.