Grön skatteväxling blev grå med Pourmokhtari

Regeringen med ”miljö”minister Romina Pourmokhtari (L) i spetsen går från klarhet till klarhet. Det försöker inte längre dölja att regeringens främsta mål är att öka utsläppen så mycket det bara går. I skuggan av haveriet med Liberalernas kovändning i frågan om plastpåseskatten (den som i valet 2018 var deras viktigaste miljölöfte men som nu ska tas bort av Romina Pourmokhtari som inte vill kännas vid att de någonsin drivit frågan), pågår en grå skatteväxling.

Principen för denna miljöfientliga politik är raka motsatsen till den gröna skatteväxlingens idé om att utsläpparen ska betala. Istället för att göra det lätt och billigt att göra miljösmarta val genom att beskatta utsläpp och lägga pengar på klimat- och miljösatsningar, gör regeringen precis tvärt om.

14 miljarder har hittills lagts på att sänka bensin- och dieselpriset med några ören. I fjol åts skattesänkningen upp direkt av att oljebolagen tackade, tog emot och höjde priserna dagen efter. Varför Elisabeth Svantesson (M) och Ebba Busch (KD) tror att det ska bli annorlunda den här gången övergår allas förstånd. Bränslepriserna kommer dessutom oavsett att öka, skatteslöseriet till trots.

De har därtill valt att behålla det reseavdrag som var på väg att göras om för att en gång för alla sluta gynna fossil storstadsbilism och missgynna landsbygden. Regeringens prioritering är tydlig: Storstadsbilismen ska värnas – kosta vad det kosta vill!

Förutom detta såg regeringen i sin första budget dessutom till att helt slopa koldioxidskatten på kraftvärme och höja skatten på reparationer. Effektiv politik för att göra det billigare att bränna olja i bland annat Karlshamnsverket (något de i valrörelsen påstod sig vara emot), samtidigt som man straffbeskattar de som gör sitt bästa för att laga istället för att slita och slänga.

Det senaste draget i denna gråa dystopi är ett miljonregn över regionala flygplatser. Det är ingen hemlighet att så gott som alla flygplatser i Sverige går back ekonomiskt. De flesta skulle inte överleva utan de subventioner som årligen pumpas ut av kommuner och regioner runt om i landet. Det som däremot är förvånande att de som påstår sig vara marknadsliberaler tycker att det är statens jobb att subventionera de företag som vars utbud helt klart är större än efterfrågan.

När skolors resultat sviktar vill L lägga ner dem och när matjättarna chockhöjer matpriserna heter det att det vore kommunism att ställa krav på aktörerna.

Att politiker inte ska lägga sig i marknaden då den sköter sig bäst själv brukade vara fundamentet i L:s ekonomiska politik. Därför är det så fascinerande att se dagens liberaler utföra konstgjort andning, men bara på de allra mest klimat- och miljöskadliga branscherna.

Varför är du så rädd för att låta flygplatserna konkurrera på marknadens villkor, Romina ourmokhtari? Men kanske mest av allt – när bestämde du dig för att ministerposten är värd vilken skitpolitik som helst?

Vi har redan med all önskvärd tydlighet förstått att antirasismen kastades genom fönstret så fort statsrådslönerna gick in på Liberalernas konton, men finns det någon gräns för hur mycket de är villiga att skämma ut Sverige i klimat- och miljöarbetet? Det är trots allt allas vår framtid det handlar om.

Det finns fortfarande en chans för Sverige att nå de klimatmål vi har lovat omvärlden att följa. Men då måste politiken läggas om radikalt. Ett första steg är att genast sluta pumpa in pengar i fossilindustrin genom att pumpa redan utdöende branscher med skattepengar. Lägg istället våra gemensamma resurser på att rusta upp den förfallande järnvägen och på att se till att folk faktiskt har råd att resa kollektivt.

Eller på vad som helst annat som bidrar till en grön omställning, istället för att fortsätta det gråa skatteslöseriet. För om Romina Pourmokhtari hade vågat titta upp och ut i omvärlden hade hon sett att världen bokstavligt talat brinner.