Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Glöm inte vår viktiga industrihistoria

Arendalsvarvet i Göteborg, 1979. Krisen om att behålla jobben diskuteras av varvsarbetare. De svenska varven var i kris från slutet av 1960-talet tills de att de i princip dog ut. Arendalsvarvet las ned 1989.
Arendalsvarvet i Göteborg, 1979. Krisen om att behålla jobben diskuteras av varvsarbetare. De svenska varven var i kris från slutet av 1960-talet tills de att de i princip dog ut. Arendalsvarvet las ned 1989. Bild: Foto: TT/Scanpix.

ETC nyhetsmagasin.

Jag kan inte glömma min varvshistoria, och vi i Sverige bör inte glömma vår, skriver Eva Nikell.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.

De skarpa, svarta plåtkanterna reser sig mot skyn i morgonsolen. Formerna som Ruter Ess i en kortlek. Ihopmonterade spant och flak, delar av fartygsdelar, stående på högkant. 30 meter på längden, 10 meter på höjden, kanske. De vassa kanterna fascinerar mig, triggar en fantasi – kan jag överkomma dessa? Kan jag behärska dem? Tämja dem? Plåten förefaller vild i all sin hårdhet och brutalitet, vem är jag att tro att jag kan tämja…

Det är tur att såna här skitiga arbetsplatser ska läggas ner, sa en vän från monteringen på Volvo som kom på studiebesök en dag.

Samtidigt var det något med smutsen, med väldigheten, bullret, de vidsträckta produktionsområdena och de vassa plåtkanterna som lockade mig hit. Okvinnligheten. När jag första gången besökte svetskursen på AMU tänkte jag ”aldrig detta”. Tjejer bakom svetsskärmar, skitiga ränder i ansiktet efter handskarna, svetslågornas fladder över fogarna, de trånga utbildningsbåsen, röken. Tacka vet jag då de öppna verkstadsgolven, att fila och grada, att forma ett stycke järn i svarven, det var som en hobbyverkstad. Ren och fin, roliga arbetsuppgifter. Min lärare ville att jag skulle bli fartygsmaskinist när han hörde att jag hade sjöfolk i släkten. Men hur såg det ut i verkligheten, på fabriksgolven?

Alltså hamnade jag ändå här, på Arendal, Sveriges största nybyggnadsvarv. Utbildningen var knuten till en lärlingsplats, efter 40 veckor fick vi jobb på riktigt. Lön utgick under hela tiden. Staten satsade på fler kvinnor till industrin och subventionerade lönen det första året med 75 procent.

Vi var som flest ca 90 kvinnor på 4 000 män i blåställ på Arendal. ”Känner du inte igen mig?”, kunde någon säga besviket på en spårvagnshållplats i stan vid något tillfälle. Inte så lätt – vi blåställskvinnor syntes överallt, karlarna var alldeles för många. Som myror i en myrstack, tänkte jag ibland när alla gick mot grindarna vid arbetsdagens slut.

Det här är min varvshistoria, jag arbetade i drygt tre år som svetsare på Arendalsvarvet i Göteborg. I förra veckan fick jag en bok i min hand, skriven av min dåvarande arbetskamrat Aino Trosell, nu sedan länge en etablerad författare.

Aino Trosells bok heter ”Varvsslammer” (Breakwater Publishing) och hennes främsta ärende är att vi inte ska glömma bort den mycket speciella industrihistoria som varven skapade i Göteborg. De första varven etablerades i staden på 1600-talet, och under den verkliga högkonjunkturen sysselsatte de fyra storvarven i Göteborg över 40 000 människor.

”Varvsslammer” är trots sitt ämne en skönlitterär bok, som blandar essäer, noveller, dikter – och smyger in viktiga historiska fakta i berättelserna. Den för mig snabbt tillbaka till min egen tid på varvet, och i jämförelser med mina övriga åtta år som verkstadsmekaniker.

Ett varv är en fantastisk konstruktion, en orimlighet, en väldighet som en knappt kan föreställa sig. Arendalsvarvet byggde oljetankers, jättelika skepp, 350 meter långsides. Jag undrar hur många miljoner svetsskarvar som egentligen dolde sig i ett fartyg. Om vi på detta varv skulle ha byggt broar skulle vi ha kunnat bygga en Älvsborgsbro varannan dag.

”Varvsslammer” får mig att vilja skriva min egen historia, skriva mina egna minnen, av dessa år vars avtryck aldrig lämnat mig trots att mer än fyrtio år har gått sedan dess. Hettan på sommaren, kylan på vintern. Ejderungarna som halkade på skäret en vårdag i maj. Bullret, svetsröken, släggornas slammer, trånga krypin där det skulle svetsas hopkrupen. De döva männen som kunde arbeta utan hörselkåpor. Och snacket i pausbyssjan på rasterna.

Jag skulle, liksom Aino Trosell, vilja bidra till att Göteborg får ett industrihistoriskt center på Norra Älvstranden, där varven en gång låg.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

00:00 / 00:00