Debatt: Glöm inte barnen i Göteborgs stadsplanering

I Göteborgs planeringsdokument för hur staden ska byggas lyfts ofta barnperspektivet upp som speciellt viktigt. Barn fysiska miljö ska bli bättre, barns intressen och röster ska lyftas fram.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

Men hur är det egentligen? Vad menas med barnperspektiv och i så fall tillgodoses barns intressen i stadsplaneringen? Det finns anledning till eftertänksamhet till vad som händer i stora delar av staden, speciellt i de mer centrala.

Att ha ett barnperspektiv kan innebära två saker; att planera för att barn ska få bra miljöer att utvecklas i och att barn ska lyssnas på – direkt eller indirekt.

Planeringsdoktrinerna på speciellt 1960- och 70-talen innebar att gatan och kvarteret som stadselement blev ointressant. Istället skulle hus i park omgivna av bilfria miljöer skapa det goda vardagslivet. Det ledde i många fall till monotona och ödsliga miljöer även om det fanns gott om grönytor och plats för lek.

Det planeringsideal som vi istället ser i dag är att kvarteret och gatan lyfts fram som de viktigaste stadselementen och där nära vistelseytor för till exempel utomhuslek behandlas styvmoderligt. Där de finns/läggs in försöker man ofta kombinera dom med skolgårdar och dylikt, till exempel i Frihamnen och Masthuggskajen. Måtten på uteytor på nya förskolor trycks ner långt under rekommenderade för att bereda plats för annat, läs kommersiella ytor eller mer bostäder. En stor del av det som på kartan ser ut som grönytor eller mötesplatser är i själva verket dessutom transportytor för de allt större kraven på mobilitet i staden. Drottningtorget är ett exempel på ett torg som är mer en trafikplats än plats för vistelse.

Det finns goda motiv för högre täthet till exempel att underlag för god service och kollektivtrafik möjliggörs men det måste vägas mot de miljöer vi skapar, inte minst för barn.

Möten mellan innovativa potentiella eller existerande entreprenörer som ska skapa tillväxt anses vara de viktigaste mötena mellan människor, inte mer basala mellanmänskliga relationer. De nya planeringsidealen manifesteras i ett stort antal visionsbilder med gatan och omkringliggande fasader medan gårdsytor och andra mer barnvänliga vistelseytor lyser med sin frånvaro. Gatan förväntas att omges av mestadels kommersiella aktiviteter som spär på bilden av att människan är till för att konsumera.

I min värld innebär ett barnperspektiv att vi ska skapa och försvara miljöer som ger barn möjligheter att utvecklas och kunna leva ut sina behov. Det handlar inte minst om att skapa utemiljöer som ger utrymme för lek och rörelse. Det handlar om att skapa miljöer som utvecklar barns fantasi och respekt för andra och naturen. Det innebär också att barn och unga kan röra sig självständigt utan ständig övervakning av sina föräldrar – i vilken grad beroende på ålder.

För att i viss mån tillvarata barnperspektivet utarbetas riktlinjer för hur nära en lekplats, en park eller grönområde bör ligga huset vid gatan medan gårdarnas mått krymper allt mer, blir skuggiga och mörka med mindre möjligheter till aktiviteter. En stadsplanelag, som kom till redan 1907 och fick efterföljare, innebar krav på vissa minimått för gårdar men verkar bortglömd i ivern att förtäta och bygga på höjden.

De vuxna som bor längs gatan kan slinka ner och åka spårvagn eller besöka ett café för möten för att trivas med livet men vad svarar man en tioåring som vill gå ut och leka och träffa kompisar? Ta spårvagnen till närmsta park eller ledsaga dem till en lekplats några hundra meter bort?

Det kan accepteras att det kan finnas miljöer där barn intressen inte är prioriterade. Den nya bebyggelsen som kommer runt centralstationen verkar bli en sådan, också miljön kring Karlatornet. Här kan de vuxnas tillväxtsamtal möjligen härska men den här barnovänliga miljön får inte smeta ut sig över staden.

Det finns en del förtjänster med den nya tron på staden som livsmiljö jämfört med miljonprogrammets dagar, inte minst med mer kvarterstänkande, men risken är just nu uppenbar att man kastar ut barnet med badvattnet om man försöker förtäta och skapa stadsmässighet till varje pris.

Gunnar Persson, arkitekt och stadsplanerare