Glöm inte fisktärnorna

På Sjumansholmen i Göteborgs södra skärgård har vi en livskraftig och fin koloni av fisktärnor. De sveper runt strandlinjen och dyker efter småfisk, de är mycket skickliga jägare. Bytesdjuren är oftast läppfiskar eller tångräkor. Läppfiskar är bland annat snultror och gyltor, båda arterna förekommer rikt runt Sjumansholmen. Bortsett från barn som fiskar dem från bryggor och land har fisktärnan varit ensam om att jaga dem. Storleken på tärnkolonin – ibland ända upp till 30-40 individer efter häckningen – visar att det finns gott om läppfiskar runt ön, här finns ju nästan enbart klipp- och stenstränder.

Under senare år har tärnorna fått konkurrens. I Norge upptäckte man att läppfiskar är utmärkta så kallade putsarfiskar, de plockar parasiter från skinnet, kanske även gälarna på lax i de stora odlingarna i fjordarna. Genom att hålla laxen i alldeles för täta bestånd ökar parasitangreppen kraftigt. Men genom att använda läppfiskar kunde man undvika olika kemiska bekämpningsmedel mot laxlusen. Det har lett till att ett särskilt fiske har utvecklats, många gånger av före detta ålfiskare som kunde använda sina redskap när ålfisket förbjöds i Skagerrak och norra Kattegatt. Idag har drygt tiotalet båtar dispens för att fiska läppfisk.

Tillsammans tog de 2019 upp drygt 15 ton från Strömstad i norr till Vallda-Sandö i söder. Den båten som tog upp mest, över 3,8 ton, är den som fiskar runt Sjumansholmen.

Fiskarna får betalt per fisk och priset på en levande läppfisk ligger på mellan 10 och 35 kronor beroende på art och månad. Det används omkring 20 miljoner läppfiskar per år i norska laxodlingar, och varje år exporteras närmare en miljon levande läppfiskar från svenska västkusten till norska laxodlingar. Hav och Vattenmyndigheten hoppas att detta ska kunna bidra till ett småskaligt kustnära fiske. Tidigare förekom ett omfattande ålfiske på västkusten som stoppades 2012. Det här är ett försök att se till att den yrkeskåren kan fortsätta fiska.

Men nu flaggar forskare för flera problem och risker med exporten, som sjukdomsspridning, hög dödlighet och hybridisering. Läppfiskar är kända för att kunna bära på sjukdomar vilket inte bara riskerar att sprida sig till andra läppfiskar utan även till andra arter. I Norge har riskerna varit kända länge. I en av norska Havsforskningsinstitutets riskrapporter om norsk fiskodling tar man även upp djurvälfärden, som att många läppfiskar dör i de långa transporterna eller senare i laxodlingarna.

Läppfiskar som lever i det fria kan bli mellan 15 och 30 år gamla. Enligt Stein Mortensen på Havsforskningsinstitutet dör mellan 80 och 100 procent av läppfiskarna som hamnar i laxodlingar inom en produktionscykel, det vill säga inom ett och ett halvt år, ofta som en följd av sårinfektioner och bakterier som spridit sig till blodet. Därför används ny fisk varje år.

Enligt forskare på Statens lantbruksuniversitet (SLU) är det i dag oklart hur fisket på läppfisk i Sverige påverkar ekosystem, genetik och fortplantning här. För att fisket ska kunna fortgå på ett hållbart sätt behövs mer kunskap och oberoende utredningar, menar forskarna.

Ålfisket förbjöds för tio år sedan, när beståndet var på gränsen till utplåning. Än så länge jagar fisktärnorna läppfisk runt Sjumansholmen, och fiskebåten från Torslanda är här varje sommar och lägger ut ryssjor. Och odlingarna i Norge håller laxbestånd med alldeles för hög täthet av lönsamhetsskäl.

Det är väl rimligt att kunna fiska läppfisk i kustlinjen. Men det är knappast rimligt att man ska behöva fiska för att ersätta fisk som dött i transporter, sjukdom eller att de rymt från laxburarna. Och jag skulle sakna fisktärnorna oerhört mycket om de tvingas bort därför att maten har tagit slut. Du kan ju skänka fisktärnorna en tanke nästa gång du äter en middag på norsk, odlad fjordlax. •