Debatt: Ge mig ett självständigt Kurdistan

Jag är ett barn av postkolonialismen. Jag är kurd.

Mina fingrar orkar knappt skriva. Jag är utmattad. Av sömnlösa nätter. Gråt. Mardrömmar. Och då sitter jag ändå här i trygga Sverige. Utan att ha behövt fly. Se mitt hem bombas sönder. Se mina syskons leksaker bland bråten. Skrika gråtandes efter min döda pappa.

Rojava bombas sönder. En liten trygg enklav, en oas i det kaotiska Syrien. Upprättad, och krigad för av ett av de modigaste folken som världen någonsin kommer att skåda. Rojava jämnas nu med marken. Av en av världens mäktigaste militärmakter.

Bilder och videos kablas ut för världen att se. Alla uttalar sig. Fördömer. Skakar på huvudet. Land efter land utfärdar vapenembargon. Nu ska man sluta sälja vapen till Turkiet, sluta sko sig på mitt folks lidande. Som om Turkiet av dessa beslut får slut på kulor och bomber imorgon. Som om Turkiet då drar sig tillbaka och låter oss vara.

Det här är ett lidande som har pågått i över ett sekel. Det här är ett postkolonialt arv som ni alla är medskyldiga till. Nu börjar folk bojkotta turkiska varor. Nu slutar folk resa till Turkiet. Slutar anordna konferenser i Antalya. Mäktiga politiker fördömer det som sker mot kurderna. Det är en tröst. En liten klen röst. För äntligen så ser ni iallafall vad som sker. Hatet. En stormakts dröm om att förinta ett folkslag. En etnisk rensning. Ett folkmord. Men ni ska veta, och kanske vet ni djupt inombords, att det har skett i hundra år. Med Västs goda samvete.

Det var över 100 år sedan som det avtal slöts som kom att lägga grunden för dagens Mellanöstern. I det hemliga Sykes-Picot avtalet, skrivet av en brittisk officer och en fransk diplomat delade de europeiska stormakterna upp regionen i sina respektive intressesfärer. När första världskriget tog slut och det ottomanska imperiet, som sträckte sig över nästan hela nuvarande Mellanöstern, föll, sattes planen i verket med efterföljande avtal. Gränserna för de nya staterna gick hursomhelst, ritades av européerna, och gick över huvudet på nationerna som berördes. Det kurdiska folket som funnits i landområdet Kurdistan i tusentals år, som brukat och levt av den jorden, haft kungadömen där, lovades nu en egen stat. Den nybildade republiken Turkiet bröt sitt löfte om att kurderna själva skulle få bestämma sitt öde om självständighet bara ett par år senare.

Så kom det kurdiska folket att kuvas under fyra stater, Iran, Irak, Turkiet och Syrien. Så befästes kartan över det som vi känner till som dagens Mellanöstern. Familjer, släkten och samhällen delades upp för alltid. Än i dag bor bröder på olika sidor om den turkiska och syriska gränsen, ty en stad kom att bli två.

I dag ser världen vad som sker i Rojava. Rojava, det betyder väster. Det står för västra Kurdistan. Men verkligheten, den sorgliga men ack så sanna verkligheten, är att de förbrytelser ni ser nu, ständigt har skett mot mitt folk. I det dolda. I det tysta. Eller kanske har ni bara blundat. Och hållit för era öron.

Men Kurdistan skakar. Kurdistan brinner. Kurdistan blöder.

Under ett sekel av uppror och kamp för upprättelsen om ett eget land. Kampen för överlevnad för den egna kulturen, det egna språket, för vår existens.

Samtliga regimer som ockuperar Kurdistan betraktar oss som fiender. Vi kallas vid olika namn, en stat benämner oss terrorister, den andra separatister, vi är hedningar, har ett annat språk. Vi lever under assimileringskampanjer, systematiska tvångsförflyttningar och fördrivningar. Förtryck, krig och folkmord är vår vardag.

Det går inte att separera de kurdiska delarna från varandra ty det är som att amputera en lem från en kropp.

När ni skriker för västra Kurdistan Rojava måste ni också skrika för östra, södra och norra Kurdistan. Alla hycklande politiker som nu backar upp Rojava. Var fanns ert stöd när man i södra Kurdistan, Irak för två år sen ville ha en folkomröstning om självständighet? Var är era röster när kurder i östra Kurdistan, Iran inte får tala sitt förbjudna språk i skolorna och kurdiska ungdomar avrättas av regimen? Var är era protester och bojkotter när kurdiska byar och städer jämnas med marken i norra Kurdistan, Turkiet?

Vi är ett folk. Vi är ett land. Det är ni i Väst som delade på oss. Det här är inte mitt arv. Det är ert arv. Det är er röra att få ordning på. Tills ni gör det kommer jag fortsätta vara er flykting, er invandrare.

Bespara mig dina stora ord och mig undan min sorg och mitt trauma. Om du innerligt vill göra något. Torka mina tårar. Lindra mina sår. Begrav mina döda. Ge mig andrum. Ge mig syre. Låt mig uppstå.

Ge mig mitt land. Mitt rättfärdiga land. Ett självständigt Kurdistan.