Fotboja för barn innebär ett principiellt skifte

Framöver kommer fotboja att sättas på barn. Det har nu både Tidöpartierna och Socialdemokraterna slagit fast och rusar fram med förslag före höstens val. Samtidigt ska 13-åringar kunna sitta i fängelse. Målet är att komma åt ungdomsbrottsligheten men det framstår mest som att politiken vill vara ”hård mot brottslighet” än att göra något som fungerar.

Vi börjar nu utforma ett helt nytt sätt att se på barn i Sverige. Vad händer med en generation mellanstadie- och högstadieelever som börjar bli rädda för fängelse och fotboja?

Tänk dig att du har en tonåring hemma som hamnat i fel sammanhang. De flesta föräldrar känner igen situationen: oro, konflikter, sena kvällar, hårda samtal. Ibland behövs tydliga gränser, ibland stöd från socialtjänsten.

Tänk dig att du är tonåring. Du har inte begått något brott. Du har inte dömts i någon domstol. Du har visserligen prövat marijuana och du har samtalat med kriminella människor som vistas i ditt centrum. Eftersom du har gjort det lägger du dig hemma varje kväll med en boja runt din hand eller din fot. Staten har nämligen bedömt att du riskerar att bli kriminell och därför beslutat att du ska övervakas dygnet runt.

En grundpelare i en rättsstat som Sverige är att du är oskyldig tills motsatsen bevisats. Straff utdöms efter begångna brott, inte efter prognoser, statistik eller oro för framtida handlingar. Att införa fotboja för barn innebär ett principiellt skifte. När vi börjar sätta boja på barn i förebyggande syfte förflyttar vi oss från rättsstaten.

Det som tidigare varit ett verktyg inom kriminalvården flyttar nu in hos Sis och Socialtjänsten, de som tidigare fokuserat på vård och stöd. Det är inte en liten justering av lagstiftningen. Det är ett nytt sätt att betrakta barn: som risker som ska kontrolleras, snarare än människor som ska få stöd.

Förespråkarna säger att det handlar om ett begränsat antal fall. Idag talas det om omkring ett hundratal barn. Det kan låta marginellt. Men lagstiftning fungerar sällan så. Det som införs som undantag tenderar att bli huvudregel.

Det finns inget stöd i forskningen för att fotboja på barn löser ungdomsbrottsligheten. Men det kränker barnets integritet och rätt till frihet, suddar ut gränsen mellan vård och tvång och riskerar att rasera förtroendet för socialtjänsten. Det är inte bara en principiell invändning, det är en praktisk. Socialtjänstens arbete bygger på relationer, tillit och frivillighet. När samma system som ska hjälpa också ska övervaka förändras hela uppdraget.

Vi riskerar att skapa en generation unga som lär sig att staten möter dem med misstänksamhet.

Fotbojan är inte bara en teknisk åtgärd. Den är också en symbol för misstro, kontroll och övervakning. De som idag jobbar med dessa ungdomar vet att det inte finns några tekniska genvägar i arbetet med unga som riskerar att hamna i kriminalitet. Det som fungerar är det som alltid fungerat: tidiga insatser och vuxna som har tid att bygga relationer.

Det mest oroande är ändå signalen till barnen själva. När samhällets svar på problem i tonåren blir fotboja flyttas gränsen för vad vi betraktar som normalt. Från stöd till kontroll. Från relation till övervakning. Vi riskerar att skapa en generation unga som lär sig att staten möter dem med misstänksamhet.

Att sätta en fotboja på ett barn är inte bara en åtgärd. Det är en symbol. En symbol för ett samhälle som slutat tro att barn kan förändras och i stället börjat behandla dem som om de redan var dömda.