Debatt: Fokusera inte på SD – utan på klimatet och segregationen

Det är för mycket sagt att det blåbruna lagets valseger var ­vänt­ad. Många trodde att Magdalena Anderssons goda hantering av Ukrainakrisen och Natostriden skulle belönas med en större framgång än 30 procent av rösterna.

Troligtvis avgjordes valet av gängvåldet, energikrisen och att högersidan kunnat sätta agendan. De lyckades med en fräck desinformationskampanj vilseleda väljarna om orsakerna till skjutningarna och prishöjningarna.

Har vänster- och mittenväljarnas mardröm slagit in? Nej, fan ska inte målas på väggen. SD kommer inte att komma ut som illiberala. Jimmie Åkesson inser att väljarna inte är mottagliga för SD:s brunaste idéer. Ulf ­Kristersson (M) kommer inte låta sig utpressas av Jimmie Åkesson. Det vore lika förödande för honom som statsminister som för hans parti.

Givetvis kan M inte avvisa SD:s krav på inflytande. Det är inget jättebekymmer eftersom partierna har samma uppfattning i SD:s mest prioriterade frågor. Migrations- och kriminalpolitiken kommer att skärpas rejält. Åkesson kommer att framställa det som SD:s förtjänst.

En åtstramning av kultur­politiken är att förvänta, men det kommer inte att bli enkultur­konservativ omvälvning à la Sölvesborg. Ett fullskaligt krig mot kultur­arbetarna ligger inte i Kristerssons intresse.

Det är förstås skrämmande att SD på tolv år vuxit från 5,7 till 20,5 procent. Skrämseltaktik fungerar uppenbarligen inte. Jimmie påminner för lite om Adolf för att varningarna för nazism ska tas på allvar.

Vad vi säkerligen får se under de kommande fyra åren är inte brun utan mörkblå politik. Det är illa nog. Vänster- och mittenpartierna bör fokusera mindre på Jimmie Åkesson och mer på sakfrågorna – främst klimatet och segregationen. En bredare allians än den nuvarande rödgröna konstellationen måste skapas för att möta utmaningarna.

Förnuftiga företrädare för de anständiga partierna inser det skadliga i blockpolitiken. Parti- och kulturkriget måste upphöra. Det är det sista SD önskar sig. Polariseringen är populismens livsluft.

Klimatforskaren Johan Rockström slår huvudet på spiken när han säger att klimatpolitiken är ramverket för välfärdspolitiken. Sverige måste hålla ihop om klimatmålen ska uppnås. Ett misslyckande vore katastrofalt.

Alarmism ska undvikas. Det är viktigare än någonsin att hålla huvudet kallt. Klimataktivismen i dess extrema former är lika kontraproduktiv som den högljudda antirasismen. Folk blir förbannade på stollarna som limmar fast sig på gatan för att stoppa trafiken.

Politikerna måste skärpa sig och folk börja bry sig.

Vi kan snart vara i ett klimatnödläge. Vem kan inte känna uppgivenhet? Men för att citera en av våra bästa poeter, Göran Sonnevi:

Det måste gå.