Debatt: För dig som hatar odling

Det är våren 2019. Klimatångesten rasar i min kropp. Jag fördjupar mig i spaltmeter om vår dåliga livsmedelsberedskap och dystopier om framtida bråk i livsmedelsaffärer över det sista paketet mjöl. Snabbt kommer jag fram till att den enda lösningen blir att odla vår egen mat. Att vi bor i en söderförort till Stockholm som består till 90 procent av betong avskräcker inte. 

4-åringen är på, han gillar odling. I efterhand inser jag att han nog var en stor del av anledningen till att jag började med mitt grönsaksprojekt. Som tredje generationens stockholmare är jag uppgiven inför det faktum att han kommer få ett lika forcerat förhållande till naturen som jag. Miljön är något som uppskattas bäst på avstånd.  

Vår balkong på tionde våningen i norrläge, fram tills nu helt bortglömd, ska få sig en genomgång. Ingen basilika här inte – det ska odlas rejäla grejer. Högt näringsvärde och god lagringsförmåga är viktiga aspekter för att överleva den nära förestående kollapsen. Morötter, kål och rödbetor spirar tillsammans med självförsörjningsdrömmarna i mina fyra balkonglådor. 

Halvvägs genom sommaren inser jag det fruktansvärda: Odling är supertråkigt. Tillfredsställelsen att få äta mina egenodlade grödor grumlas av irritationen över att behöva vattna, rensa och joxa – till och med själva skörden kändes som en besvikelse när jag tänkte på hur mycket tid och energi jag lagt på den där jävla purjon. 

Så himla tråkigt att det var så tråkigt. Jag vill tycka ett det är roligt. Jag vill vara en som odlar. Det känns viktigt och givande. Men jag har dåligt med tålamod, är dålig på förvaltning, jag slarvar och suckar. Kanske är jag för mycket barn av min tid, kanske är det en odiagnostiserad bokstavskombination, men kanske tycker jag bara att odling är otroligt tråkigt. 

Jag åker på semester och ber min granne vattna istället.

Men så inser jag att det kanske inte är odlingen som är mitt problem. Kanske är det bara grödorna. Jag kanske bara gillar att odla andra saker. Relationer, till exempel. Kanske är jag mer intresserad av hur vi som människor hanterar utmaningarna kring hållbarhet än hur en potatis hanterar röta. Kanske är det lättare för mig att få min granne att vattna, än att faktiskt vattna själv. 

Jag försöker praktisera självempati och funderar på om min bild av ”en hållbar människa” eventuellt är lite snäv. Misstanken väcks att vissa av oss helt enkelt är skapta för att hänga med bönder, snarare än att bli bönder själva. Jag tänker på alla människor jag har mött i miljörörelsen, i politiken och i näringslivet som genuint vill jobba tillsammans för att skapa en bättre värld. Som har skänkt mig så mycket energi och glädje. Och som troligtvis genererat mer näring och kraft till mitt miljöengagemang än mina sex morötter som jag grävde upp den där sommaren på balkongen.

Det är sensommar 2022. Jag har skaffat kolonilott. Men denna gång är vi tre som delar på den, plus ett gäng ungar. Så mycket odling sker kanske inte från min sida. Men man kan fika där, det är trevligt. Och jag kan gå dit på kvällarna och rapportera tillbaka till mina medkolonister om kirskålen behöver sig en omgång eller om någon brutit sig in i skjulet (igen). 

Och om jag har tur kanske jag ändå får ta del av potatisskörden, trots att det återigen främst är sonen som hjälpt till med detta. •