Föda barn hemma? En frihetsfråga!

För 25 år sedan när jag skulle föda barn kände jag starkt och intuitivt att jag inte ville ha flera barnmorskor som avlöste varandra om det skulle ta tid. Det var mitt första barn och det tog också lång tid. Jag kände mig mer frisk än någonsin – kroppen och biologin fungerade och jag hade blivit gravid på första försöket när jag och min man bestämde oss för att ta emot ett barn. Graviditeten förlöp lugnt och utan några konstigheter. Ultraljudet visade att barnet låg som det skulle strax innan förlossningen.

När det närmade sig blev vi rekommenderade att besöka en förlossningsavdelning så att jag hade varit där innan. Det var enda gången under graviditeten jag grät för något som hade med förlossningen att göra. Höggravid i cafeterian på SÖS satt jag och fick fram ”jag kan inte föda här!” Jag var förtvivlad och kände att min önskan att föda hemma var så märklig att barnmorskan på MVC försökte mota bort den och ”tala förnuft” med oss. Men då, i den stunden, säger bara min man lugnt och stilla; ”då går vi härifrån”. Det är jag honom innerligt tacksam för än idag. Visst var det väl en bra idé att även känna till sjukhusmiljön, men kanske även att mer ha lyssnat in oss – samtidigt – och få råd och stöd i det vi önskade. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Då, för 25 år sedan mörkade vi för vänner och bekanta hur vi ville föda. Bara närmsta familjen och MVC visste om det. Jag lärde mig snabbt att när vi berättade om hemfödselönskan skadade det mer än stöttade med omgivningens reaktioner. Ja, jag kände mig i vissa sammanhang som ett ufo om jag berättade hur vi ville föda vårt barn.

I vårt beslut fick vi vila på statistik från Danmark, Holland, England där hemfödsel vid normala graviditeter är betydligt vanligare än här hemma i Sverige. Där var och är valfriheten en större självklarhet.

Vi fick tag på en hembarnmorska som vi kände oss trygga med och som var ledig vid tidpunkten för beräknad nedkomst. Tiden kom och förlossningen löpte på alldeles utmärkt i hemmet. Tiden efter tillbringade vi i samma rum som barnet föddes och små, små steg ut utanför vår födelsebubbla fick ha sin gilla gång. Amning och återhämtning gick utmärkt och naturligtvis kom vår barnmorska på hembesök efteråt med provtagning med mera, och barnläkare gjorde den obligatoriska undersökningen av barnet – hemma.

När det var dags andra gången var jag och min man morskare och stod på oss. Omgivningen visste hur ”märkliga” vi var. Vi hade större nätverk med familjer som hade liknade önskan och allt gick bra även andra gången.

Att känna sig trygg och lugn under förlossningsarbetet är a och o. Och vad gör oss trygga och lugna? Det finns inget enhälligt svar på den frågan och ska heller inte göra det. Där är vi olika och individuella, det vet inte minst barnmorskor och annan vårdpersonal som har med gravida kvinnor och förlossningsarbete att göra. Därför behövs valfriheten i en händelse som är den viktigaste vi har i våra liv. I samma stund som barnet föds föds vi som föräldrar, och där skapas livslånga relationer, tillit, anknytning, glädje, sorg osv. Och det hur vi än föds, var vi än föds. Dessa kvaliteter är guld värda för det fortsatta livet med barnet.

Nu, 25 år senare när min son och svärdotter skulle till att planera sin förlossning, är inställningen inte särskilt annorlunda. Visst tyckte MVC att det var intressant och följde hur de valde att planera förlossningen. Men de fick precis som vi betala privat och söka råd och stöd på annat håll. Men: allt gick alldeles utmärkt även för dem – hemma.