Debatt: Finns det ingen i kungens krets som har omdöme?

Torekovskompromissen, när Socialdemokraterna gjorde upp med dåtidens tre borgerliga partier, om att behålla kungen, men frånta honom all politisk makt, har definitivt kastats i papperskorgen. Av kungen. Allt oftare tar sig kungen friheten att uttala sig politiskt. Och titt som tätt med riktigt besvärliga konsekvenser, som på plats vid klimattoppmötet i Brasilien, där han vände upp-och-ner på Sveriges klimatpolitik. Och tyvärr går kronprinsessan på i samma anda, med politiska uttalanden vid Folk och försvars rikskonferens i dagarna.

Men hennes politiska utspel drunknade samtidigt i den fullständigt huvudlösa uppläsningen av delar av Gustaf V:s trontal 1943 som kungen ägnade sig åt. Finns det ingen i kungens omgivning som har både omdöme och kurage? Någon som kunnat stoppa honom från en så fullständigt befängd idé som att citera en förfader som gjort så mycket illa för svensk demokrati?

Gustaf V är framför allt känd för det så kallade borggårdstalet 1914, som ledde till att regeringen Karl Staaff avgick när kungen öppet gick emot parlamentarismen genom att ta parti med den konservativa oppositionen och mot den valda regeringen. Det var inte bara ett direkt hugg mot den framväxande demokratin, utan skapade också en politisk kris i en tid när Sverige var i ett utsatt läge på grund av de oroligheter i Europa, som bara några månader senare utmynnade i det första världskriget. Händelsen var så graverande att inte ens hovets propagandamaskineri har kunnat tvätta bort den från svenska historieböcker.

Men ett tal från 1943 ska väl inte behöva recenseras utifrån Gustaf V:s antidemokratiska agerande 30 år tidigare? Problemet är att det inte bara var under det första världskriget som Gustaf V var en black om foten för den demokratiskt valda regeringen. Tvärtom hade hans agerande mycket väl kunnat dra in Sverige i andra världskriget, på Tysklands sida. Trots Sverige neutrala position valde han att 1939 resa till Berlin för att dela ut utmärkelsen "Kommendör med stora korset av Svärdsorden” till Hermann Göring. Och 1941 skickade Gustaf V ett tack till Adolf Hitler för att Tyskland gått till angrepp mot Sovjetunionen och dess ”bolsjevikiska pest”, och gratulerade till framgångarna under Operation Barbarossa.

Kungligt fjanteri utan reella konsekvenser för omvärlden kan tyckas. Men midsommar 1941 fick Gustaf V:s agerande väldigt långtgående konsekvenser, när han krävde att Tyskland skulle få transportera en fullt utrustad division (Engelbrechtdivisionen) från Norge och genom Sverige till Finland för vidare krigföring i Sovjetunionen. Tidigare hade enbart obeväpnade tyska soldater på permission kunnat färdas genom landet, men Gustaf V hotade nu med att avgå om inte regeringen gav efter för kravet att på detta sätt hjälpa Tyskland i kriget mot Sovjet. En regeringskris under brinnande världskrig var det sista regeringen ville ha på halsen, så det fick bli som Gustaf V krävde.

Har hovets ansträngningar att tvätta bort kungahusets undfallenhet gentemot nazisterna, och stundtals rena nazistsympatier, varit så effektiva att ingen i kungens närhet känner till vad Gustaf V stod för 1943? Eller inser man egentligen att det sista Sverige behöver nu är en kung som drar upp hur hans företrädare agerade under andra världskriget, men utan att ha mod att stoppa kungen?

Om nu kungen slängt Torekovskompromissen i papperskorgen och inte vill efterleva delen om att vara opolitisk, finns ingen anledning att stå upp för den andra delen, den som säger att kungen då kan vara kvar. För Sverige i tiden är det dags att avskaffa arvkungadömet.