Debatt: Finanseliten tog makten – därför rusar ojämlikheten

Den ekonomiska ojämlikheten ökar mycket starkt i världen, inte minst i Sverige. Den kanske tydligaste beskrivningen av denna utveckling kan vi läsa i Andreas Cervenkas uppmärksammade bok ”Girig-Sverige”. Cervenka kartlägger framför allt de rikaste och finner bland annat att Sverige 2021 hade 81 dollarmiljardärer som tillsammans äger 2 418 miljarder kronor eller 49 procent av Sveriges BNP. I en liknande analys publicerad i Financial Times toppade Ryssland listan, med en samlad förmögenhet hos dollarmiljardärerna på 40 procent av BNP. Så Sverige tycks vara värst i detta avseende.

En djupare analys av ojämlikheten i världen, historiskt och idag, har genomförts av den franske ekonomiprofessorn Thomas Piketty i en rad böcker, senast i ”En kort historik om jämlikhet” (2022). Piketty observerar särskilt att Sverige utmärker sig, från att vara ett av världens mest ojämlika länder kring sekelskiftet 1900, till att vara det mest jämlika kring 1970, för att sedan återgå till ett av de mest ojämlika idag.

Varken Cervenka eller Piketty har dock en övergripande förklaring varför det har blivit så här, eller varför vi medborgare accepterat denna utveckling.

En annan ekonomiprofessor, Robert Reich (tidigare arbetsmarknadsminister under Bill Clinton) beskriver också denna utveckling i boken ”Saving capitalism”. Hans slutsats är att utvecklingen skett i små steg under lång tid under aktivt inflytande av finanskapitalet. Detta startade redan 1980 och har sedan fortsatt. Och ju större kapital som ansamlats hos finanseliten desto mer har denna kunnat flytta fram sina positioner och öka sitt inflytande över politik och lagstiftning. Reich menar att skälet för att detta kunnat fortgå så länge är ingen protesterar. Det saknats motkrafter, politiken har överlåtit ekonomin till ”experterna”.

Göran Therborns bok ”Kapitalet, Överheten och alla vi andra” (2018), beskriver samma utveckling i ett mer sociologiskt perspektiv. Therborn konstaterar att den ekonomiska ojämlikheten i Sverige i dag ligger i linje med Brasilien och USA, det vill säga vi är bland de sämsta i världen. Therborn anger också avsaknaden av motkrafter som en orsak till utvecklingen.

Finanskapitalets påverkan började med avreglering av banker och kapitalmarknader, sänkning av kapitalskatter, och försvagning av arbetsrätt. I Sverige började det hela under Olof Palme med ”Novemberrevolutionen” 1985, då finansmarknaden avreglerades (Ulf Dahlsten, Dagens Arena 21/5 2020). På senare tid har man dock gått längre och invaderat även den offentliga sektorn. Man har tagit över delar av skola, vård och omsorg, för att kunna tjäna pengar även på dessa sektorer.

Therborn konstaterar att vi 2015 levererade 133 miljarder kronor till vård- och skolkapitalet och frågar sig vad fick vi för dessa pengar. Fler och sämre apotek med mindre sortiment och skolor med sämre resultat. Man har även lyckats övertyga det offentliga att använda ”marknadsmässig” styrning (new public management) i en verksamhet vars mål skulle vara att tjäna medborgarna, inte att maximera vinsten för stat och kommun.

Varför finns det då inga motkrafter? På något sätt har människor i allmänhet accepterat utvecklingen. Trots den skenande ojämlikheten så har de flesta fått det lite bättre, vilket man nöjt sig med. Och man har accepterat budskapet att om de rika blir mycket rikare, så sipprar det ned lite till mig också. Vad man missat är övriga konsekvenser av denna politik. Dels är ojämlikheten i sig skadlig för hela samhället, den leder till för tidig död, psykisk ohälsa, våld och kriminalitet som tydligt sammanfattats av Göran Therborn i boken ”Ojämlikhet dödar” (2016), och som återspeglas i svenska tidningsrubriker varje dag. Dels har politiken att hela tiden gynna kapitalet lett till långsam men systematisk urgröpning av samhällets resurser, ett stryparsamhälle som Andrev Walden beskrev det i Dagens Nyheter 11/6.

En gång fanns det starka motkrafter mot kapitalet, en stark fackföreningsrörelse och en stark politisk vänster. Men denna motkraft tycks ha försvunnit i samband med industrins nedgång på 1970-talet. I Sverige har i stort sett alla politiska krafter dragit åt samma håll sedan dess. Vi behöver alla bli medvetna om denna utveckling och skapa en motkraft som kan vända på utvecklingen. Demokratin måste ta tillbaka makten över ekonomin. Det blir inte enkelt, kanske kommer det att ta ytterligare 40 år att återgå till ett tryggt och jämlikt samhälle. Vi måste pusha våra politiker till handling, så att åtminstone något parti kan axla ledarrollen för denna nödvändiga motkraft.