Riksdagsledamoten Hanna Wigh (SD) berättade i Kalla Fakta om hur en manlig riksdagsledamot våldtagit henne på Sverigedemokraternas kansli. Efter att ha kontrollerat att dörren är stängd håller han henne om halsen, trycker upp henne mot väggen, forcerar en hand innanför hennes byxor och ”trycker upp ett finger”. Dagen efter intervjuas hon av och Helena Groll och Jörgen Huitfeldt i Studio Ett i P1.

KOM TILL BOKMASSAN!

ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.

Här hittar du all information om evenemanget.

Bakgrunden är åratal av upprepade sexuella övergrepp och trakasserier mot Hanna. Partikamraters ifrågasättanden och ryktesspridning. Känslor av skam och att vara värdelös Andra kvinnliga partikamrater som också utsatts. En partiledning som inte tar övergreppen på allvar och förövare som är kvar i partiet.

En märkbart besvärad Hanna återberättar våldtäkten i Studio Ett. Att berätta om ett sexuellt övergrepp är svårt, särskilt i direktsändning. Programledarna är på hugget och frågorna snabba och direkta ”Vad var det som hände? Sa han något? Hur kände du dig? Hur vet du det? När hände det? Du anmälde inte? Varför berättar du nu? Varför vände du dig inte till partiledningen?”

Hanna vittnar om känslor av skuld och skam, vilket är vanligt hos personer som utsatts för sexuella övergrepp. Dessa känslor skapas av en ifrågasättande och dömande omgivning och är en av de viktigaste orsakerna till att bara omkring en av sex våldtäkter polisanmäls. Samtidigt möts hon av misstänkliggörande också i Sveriges Radio.

Bland annat ifrågasätts hennes val att först inte polisanmäla eller berätta om övergreppen. Våldet förminskas och luddas till av Huitfeldt som gör ett antagande om förövarens uppsåt: ”Det lät ju som att han i sitt medvetande, förvridet låter det som, men trodde att han på något sätt gjorde en otroligt framfusig framstöt om man säger sådär”.

Forskning visar att mäns våld mot kvinnor ofta initialt fördöms för att i nästa stund ursäktas. En typisk respons från den nära omgivningen är att förklara, ursäkta och förminska en mans våldsutövande, som i exemplet ovan där en brottslig handling blir en framfusig framstöt. Också språkets makt när det kommer till beskrivningar av våld är fastställt av forskning.

Vilka ord som används för att skildra förövarens respektive den utsattas handlingar har stor betydelse både för våldsutsatta och för hur våldet förstås i samhället. Språkbruket kan till och med vara ett problem i klass med våldet självt genom att dölja våldet, osynliggöra förövarens ansvar eller skuldbelägga den som utsatts.

Att våldet ignoreras och fokus hamnar någon annanstans är vardag för den som utsatts för ett sexuellt övergrepp. I rapporteringen kring övergreppen mot Hanna Wigh hamnar fokus på hennes eget agerande och på att plocka partipolitiska poänger. Det är varken solidariskt eller feministiskt utan bidrar istället till att skydda förövaren och möjliggöra upprepat våld.

Vill vi att fler offentliga kvinnor, till exempel i politiken, ska berätta om sexuellt våld behöver vi lyssna. I vår iver att säga ”vad var det jag sa” blir Hannas utsatthet ett slagträ i alla politiska läger.

Allt för många bidrar nu själva till näthat, kvinnohat och skydd av förövare. I detta står Hanna ensam, som så många andra som utsatts för sexualbrott. En kvinna berättar om en våldtäkt och återigen hamnar fokus någon annan stans.