Debatt: Fallolyckor tar tre liv varje dag

 Varje år faller cirka 70 000 personer så illa att de måste läggas in på sjukhus för vård. 50 000 av dem är 65 år eller äldre och drygt 1 000 personer avlider, merparten kvinnor. Fallolyckor är den olyckstyp som orsakar flest dödsfall, inläggningar på sjukhus och antal besök på akutmottagningar. 

Fallskador får allvarliga konsekvenser som tenderar bli än allvarligare med stigande ålder. Cirka 18 000 svenskar drabbas årligen av höftfrakturer som kräver en omfattande vård och ökad risk för förtidig död. Ett fåtal återfår helt sin tidigare rörelseförmåga efter en höftfraktur vilket förändrar livet för många både fysiskt och psykiskt. Det är ett högt pris som framför allt kvinnor får betala.

Att ha ramlat och slagit sig illa innebär inte bara ett lidande för den som drabbas utan är också kännbart för samhällsekonomin. Enligt tidigare beräkningar av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) kostar fallolyckor samhället cirka 25 miljarder per år – vilket är mer än kostnaderna för trafikolyckor. Det är alltså ekonomiskt mycket lönsamt att förhindra fallolyckor. 

Anmärkningsvärt är också att insatserna för att förebygga fallolyckor utgör endast en bråkdel av satsningarna på att förebygga trafikolyckor.

Riksdagens nollvision om att ingen ska skadas allvarligt eller dödas i trafiken fyller i år 25 år. 1997 avled 545 personer i trafiken, under första halvåret i fjol omkom 74 personer. Och etappmålet om högst 220 omkomna i trafiken uppfylldes redan år 2020 då 204 personer omkom. Under denna 25-årsperiod minskade också antalet sjukhusinlagda på grund av trafikolyckor med ungefär hälften. 

Bakom framgångarna på trafik­området ligger ett långsiktigt och strategiskt arbete med tydligt uppsatta mål. Transportstyrelsen går nu vidare med nya etappmål som bland annat innebär ytterligare en halvering av antalet dödsfall i trafiken till år 2030. 

När det gäller fallolyckor finns ingen motsvarande kraftsamling mellan organisationer, myndig­heter, fack och arbetsgivare. Inte heller någon aktör som har det övergripande ansvaret. Och resultatet är nedslående. Antalet olyckor minskar inte, trots regeringens halvhjärtade löfte 2016 om att halvera antalet fallolyckor. 

Vinter, mörker och halka i kombination med kommuner som snålar med snöröjning och sandning ställer till det så illa för 20 000–25 000 fotgängare att de måste besöka akuten. Dessa vårdkostnader beräknas vara två-tre gånger så stora som kostnaderna för vinterväghållningen. Och enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut är kostnaderna för personskador högre i kommuner där det läggs små resurser på vinterväghållning än i kommuner som satsar. 

Forskning från Chalmers visar också att fyra av fem halkolyckor kan undvikas med uppvärmda gator. I Göteborg var andelen olyckor 73 procent lägre på de gator som var uppvärmda jämfört med andra kalla gator. 

Den demografiska utvecklingen de närmaste tio åren medför stora vårdbehov för allt fler sköra äldre. Fram till år 2030 beräknas antalet personer som är 80 år och äldre öka från nuvarande 500 000 till 800 000. Skarpa krav måste nu ställas på att våra politiker prioriterar det skadeförebyggande arbetet med fallskador. För om inget radikalt händer, lär det bli trångt på många sjukhus framöver. 

Fall- och halkolyckor är ett av Sveriges största men kanske minst uppmärksammade folkhälso- och samhällsproblem. En tidigare Sifo-undersökning visar att i åldrarna 55-84 år tror hela 57 procent av de tillfrågade att vägtrafiken orsakar flest dödsfall. Många politiker lever ­förmodligen i samma villfarelse vilket kan förklara det bristande engagemanget.

2022 måste bli året då riksdagen inte bara formulerar utan också prioriterar en Nollvision för fallolyckor. För orsakssambanden för fallolyckor är inte mer komplexa än för andra olycksfall. Så det går att göra något åt fallolyckor och det måste göras någonting åt dem. Det skulle spara stora resurser och onödigt lidande för många människor.