Debatt. .

2019-05-08 11:54
Foto: TT
Puffetikett
Dagens ETC

EU förstår inte hur ekonomin fungerar

Tio år efter finanskrisen är återhämtningen i EU långsam. Europa är världsekonomins svagaste länk, säger den amerikanska finanstidningen Bloombergs. En del ekonomer menar att det beror på den åtstramningspolitik som förs där, andra pekar på eurons felkonstruktion. Den norske ekonomen Erik Reinert har grävt djupare och menar att EU:s härskande klass inte längre förstår hur ekonomi fungerar – debatt av Jan Wiklund.

Ända sen 1500-talet fram till ungefär 1992 rådde det enighet om  att ekonomi gick ut på att producera varor och tjänster, att olika sorts produktion krävde olika mycket kunskap och finess, och att den sortens produktion som krävde mest också lönade sig bäst i slutänden.

Följaktligen strävade alla länder efter att ha den mest avancerade tekniken och den mest avancerade industrin. Det var bara på det sättet ett land kunde bli rikt.

Mekanismen är ganska enkel. Verksamheter som är givna av naturen – jordbruk, råvaruutvinning, men också enkla tjänster typ att passa upp på turister – har inga stordriftsfördelar. Tvärtom, ju mer man försöker få fram där desto dyrare blir det eftersom man måste ta allt sämre jordar och fyndigheter i anspråk. Ägnar man sig åt sånt blir man fattig.

Stordriftsfördelar – ju mer man gör desto billigare blir det – finns bara inom industri och tjänster som bygger på industri. Ägnar man sig åt sånt blir man rik.

Men inte vilken industri som helst. Mest lönsamt för det land de ligger i är industrier med hög effektivitetstillväxt. Och hög effektivitetstillväxt har man framför allt inom det för sin tid mest avancerade. Därför har länder stött och närt sådana industrier genom århundraden.  Ett exempel är när Sverige byggde upp en teleindustri genom nära samarbete mellan Televerket och Ericsson för hundra år sen.

Med Maastrichtfördraget 1992 blev det stopp för sådant.

Sedan länge har ekonomer försökt mäta hur bra ekonomin uppfyller målen, men inte lyckats särskilt bra. Som bäst kunde man sätta siffror på det totala utfallet. Men detta mäter bara kvantitativa förhållanden i ögonblicket. Kvalitativa skillnader – stordriftsfördelar, tekniskt avancemang – kan inte mätas, i alla fall inte lätt.

De som skrev Maastrichtfördraget lät sig dock inte hindras. De antog helt enkelt att siffrorna var verkligheten och att kvalitativa skillnader inte fanns.

 Att med statlig politik utveckla lönsamma verksamheter blev plötsligt förbjudet. Det kallas konkurrenshinder, eftersom det diskriminerar till fördel för det mest avancerade. Ekonomisk politik i EU idag handlar uteslutande om att röja bort konkurrenshinder. All verksamhet ses som lika god och behandlas lika enligt lag.

Samtidigt som hela Europa lider av att inte få ge statligt stöd till att bygga upp det mest avancerade och därmed mest lönsamma på sikt drabbas såväl periferi som centrum av var sitt besvär.

Periferin i söder och öster primitiviseras när den inte längre får använda sin industri för att denna är mindre effektiv än Tysklands. Men att ha en ineffektiv industri är dock bättre än att inte ha nån alls, för då tvingas man ägna sig uteslutande åt enkla, olönsamma verksamheter där inga stordriftsfördelar finns och där EU:s centrumländer inte konkurrerar. I till exempel Lettlands fall har detta lett till att en femtedel av landets befolkning tvingats emigrera – främst de unga. 

Centrum drabbas av att tvingas ge socialbidrag åt de periferier som på detta vis blir fattiga för att de inte får försörja sig själva. 

Samtidigt lägger EU:s brist på förståelse för ekonomiska sammanhang en extra börda på jordbruket och gör detta till och med mindre lönsamt än nödvändigt. Eftersom EU:s politiker felaktigt tror att det finns stordriftsfördelar även inom jordbruket tvingar de jordbrukarna att leverera billiga standardiserade bulkråvaror till livsmedelsindustrin, under perfekt konkurrens sinsemellan. Och perfekt konkurrens, det vet vi alla, driver ner vinsten till noll och tvingar även jordbrukarna att leva på bidrag.

Varför ägnar sig då EU:s härskande politiska klass åt något så självmördande? 

En del gör gällande att den tyska industrin vill ha en underutvecklad periferi som förser den med råvaror och arbetskraft samt ett lågt värde på euron så att tyska industrivaror blir billiga på världsmarknaden. Det är dock svårt att se varför övriga EU-länder skulle ställa upp på detta.

Reinert menar att det hela beror på ekonomins finansialisering, det vill säga att det inte längre är industrialister utan finansspekulanter som styr i näringslivet. Deras avstånd till den egentliga produktionen är oändligt. Industrialister förstår kvalitativa olikheter, men från börssalen är det inte lätt att se nån skillnad mellan Vardaga och Sandvik annat än på börsvärdet. Förmodligen är Maastrichtfördragets platta kvantitativa världsbild den enda de kan förstå.

Men varför måste världsdelen dumpas för deras skull?

Jan Wiklund 
Aktiv i Jordens Vänner