Ett språkrör kan stärka interndemokratin

Några debattörer anför i Dagens ETC att Miljöpartiets interndemokrati skulle bli sämre med ett språkrör. Vi är faktiskt övertygade om motsatsen. Om två språkrör är överens i en fråga, så är det oerhört svårt för partistyrelse, förtroenderåd, riksdagsgrupp eller till och med kongress, att få dem att ändra sig. Med ett språkrör, som är just språkrör och inte partiledare, finns bättre förutsättningar för utvecklade beslutsprocesser och ökad medlemsdemokratin. Vi bör sträva efter att ha kvar vår gröna särart, samtidigt som vi fokuserar på att få ett ansikte känt istället för två.

Miljöpartiet har haft sin språkrörsmodell mycket länge. De som vill hålla fast vid den modellen brukar anföra att ett byte till ett språkrör inte automatiskt innebär att våra opinionssiffror skulle stiga. Det är förvisso helt korrekt, men lika korrekt är att vi med vår nuvarande modell inte nått högre än 7,3% i ett riksdagsval, 2010. Ingen som förespråkar vare sig ett eller två språkrör tror att antalet i sig löser alla partiets bekymmer.

Tyskland lyfts ofta fram som ett lyckat exempel på ett parti med delat ledarskap. Situationen i Tyskland är dock annorlunda, de har exempelvis bara fem partier i förbundsdagen. Finland är mer jämförbart med vår situation, och där har man med en partiordförande kontinuerligt legat före oss i Sverige. De har idag lika många medlemmar som vi, med ungefär halva befolkningen.

Miljöpartiet har under många år haft problem med lågt förtroende för våra språkrör. Att ändra modell kommer inte i en handvändning förändra detta, men det ger bättre förutsättningar för svenska folket att få en relation till Miljöpartiets främsta företrädare. Det är mänskligt att lyssna mer på någon som man känner igen, har förtroende för och upplever sig ha en relation till. Det är nog ingen slump att inget annat parti tagit efter en modell med delat ledarskap, under de 40 år som Miljöpartiet haft det.