Debatt: Enkvist okunnig om skolan

I en debattartikel i Dagens ETC den 28 juni kritiserar Inger Enkvist införandet av grundskolan. Inger Enkvist skriver att vi förut hade en acceptabel skola. Med det avser hon det gamla läroverket. Hon ondgör sig över de arbetsformer som man efter omfattande försöksverksamhet införde i läroplan för grundskolan 1980.

Inger Enkvist vill ha tillbaka läroverkspedagogiken med genomgående katederundervisning. Andra arbetsformer som grupparbete, enskilt arbete, gruppdiskussioner, rollspel och fältarbete etcetera är relevanta arbetssätt för olika skolämnen i olika stor utsträckning. Att de kan vara mindre relevanta för undervisningen i spanska på akademisk nivå innebär inte att de är mindre relevanta för merparten av de andra ämnen som eleverna studerar i grundskolan.

Inger Enkvist verkar inte ha förstått bakgrunden till förslagen om alternativa arbetsformer. Till exempel det faktum att läraren inte kan förmedla någon kunskap till eleverna. Hen kan bara motivera och informera. Men kunskap växer till inom eleven först om denne tar till sig den information som erbjuds. Om hen inte lyssnar på vad läraren säger så sker ingen kunskapstillväxt.

Den genomgående kateder­undervisningen fungerade dåligt redan i läroverket. Många med mig upplevde den mestadels som mycket långtråkig. Det man lärde sig fick man huvudsakligen lära sig hemma genom att läsa läxor. De elever som gick i läroverket hade i de flesta fall välutbildade och välsituerade föräldrar. De hade ett språk som fungerade i skolan. De sporrades att plugga och de fick hjälp med läxorna.

Det Inger Enkvist inte verkar ha förstått är vilken förändring som måste följa när alla elever i en årskull skulle gå i en nioårig grundskola. Inte bara den sjättedel som förut gick i realskolan. Till grundskolan kom också många elever med lågutbildade föräldrar. Föräldrar som kunde ha problem med ekonomi, trångboddhet, hälsa eller missbruk. Föräldrar som inte kunde ge sina barn det stöd, det språk och den motivation som läroverkseleverna fick

Dessa elever hade svårt att följa med i lärarens undervisning från katedern. De förstod inte alla ord. De hann inte med att tänka efter. För dem måste man använda andra arbetssätt där de kunde få vara aktiva, få tänka i egen takt och få förklaringar till ord som de inte förstod. Sådana elevaktiva arbetssätt fungerade i de flesta ämnen bra för såväl lågpresterande som högpresterande elever.

För att de skolsvaga eleverna skulle vara motiverade att anstränga sig i skolarbetet så slopade man också de tidiga betygen. Elever som alltid får de sämsta betygen och de sämsta resultaten på betygsproven tappar självförtroende och lust att anstränga sig. Det är framgången som mer än något annat kan ge eleven glädje och motivation att anstränga sig i studierna.

Det var medvetenheten om allt detta som gjorde att man 1980 satte ”eleven i centrum” som motto för läroplanen. Ett motto som retade gallfeber på reaktionära och fåkunniga människor inom och utom skolan. Många kom att svartmåla den skola som då växt fram. I en debattartikel med titeln ”Bryt med flumpedagogiken” förkunnade Inger Enkvist att skolan mest liknar en djungel, där de starkastes vilja råder. Att någon avskaffat respekten för inlärning. Att lärarna inte längre ger eleverna några kunskaper, utan låter dem bli autodidakter. Att lärarna inte längre bryr sig om ordning och reda i klassrummen. Att eleverna bara får lära sig sådant som de tycker är roligt. Och så vidare. Det är ingen hejd på hur korkade och illvilliga skolans tjänare var enligt Inger Enkvist.

Inger Enkvist har rätt i att vi förut hade en acceptabel skola. Men det var inte det gamla läroverket. Fram till den kursändring som hon och andra bidrog till på 90-talet hade vi en skola som blev till ett föredöme för andra länder. En skola där eleverna lärde sig bättre och mådde mycket bättre än vad de gör i dag. En skola där också lärarna trivdes mycket bättre än vad de gör i dag.