Debatt: ”En skola för alla” existerar inte

Jag har sett skolsystemet inifrån i runt 20 år nu. Jag har sett samma problematik i alla år. Inga större förändringar har skett, vad jag kan se, de senaste 20 åren (förutom möjligen en hel del neddragningar).

Skolsystemet är inte för alla och det skulle behövas en kraftfull reform för att ändra det.

Min uppfattning är att det finns en del stora och övergrip­ande hinder som jag har försökt sammanfatta.

Läroplanen är formulerad utifrån en ideologisk övertygelse och inte praktisk erfarenhet, vilket skapar en stor lucka mellan teorin och praktiken. Eleverna når helt enkelt inte dessa mål och lärarna gör egna och olika tolkningar både av innehållet och av målen.

Det ekonomiska systemet bygg­er inte på att främja metoder och system, utan på att effektivisera med minsta möjliga medel.

Formen för skolan har sett likadan ut sedan 1800-talet. Medan andra samhällsaktörer förändras har skolans utformning varit i stort sätt densamma (klassrum, antal elever, etc.)

Barnsynen. Tanken att problemen som uppstår i skolan är kopplade till individen. Barn har spårat ur på rasterna och i matsalen i alla tider. Vi kanske behöver fundera på om det är själva upplägget som inte är vattentätt? Synen att barnet som slåss är bortskämt, att barnet som inte förstår är lat och att barnet som inte kan sitta still bara behöver skärpa sig.

Skolorganisationens intentioner med ”en skola för alla” som är vår politiska policy speglar inte det faktiska tillståndet i svensk skola.

Skolans problematik är i hög grad av strukturell karaktär och lösningen på svårigheter som uppstår inom ramen för organisationen tenderar att landa inom segregerat arbetssätt och exkluderande individuella lösningar i brist på ett sammanhang som fungerar för alla elever. Ska vi nå en verklig inkludering i överskådlig framtid så behöver vi förändra hur skolan är uppbyggd från grunden.