Debatt: En progressiv rörelse utan hopp är ingenting

En boll studsar i väg över det knallgröna plastgräset. En man med texten ”ledare” tryckt på sin träningsoverallsjacka visar lugnt hur man tar emot bollen innan man passar den tillbaka. Hela planen är full med barn, tre eller fyra lag som tränar samtidigt. I Stockholm är bristen på planer och idrottshallar nästan lika skriande som bristen på bostäder.

Här möts radhusungar och ­höghusbarn, blir lagkamrater.

Och vuxna. Vuxna som utan att få en spänn för det tillbringar kväll efter kväll, helg efter helg, på idrottsplatsen. Vuxna som på ytan lär ut bredsidor, bemannar kiosken och tvättar svettiga matchställ. Men på djupet åstadkommer något långt mycket större.

Det är kvällen efter valet. Jag har inget heltäckande svar på varför den progressiva sidan ­misslyckades med att samla ett tillräckligt stöd. Men jag tror att en avgörande faktor var oförmågan – oviljan? – att ingjuta hopp. Här på idrottsplatsen finns en kraft som hade kunnat ligga till grund för en berättelse om ett Sverige där vi tillsammans tar oss an de utmaningar vi står inför.

Men hela valrörelsen har gått ut på att beskriva Sverige som stående på randen till en avgrund. Svenskarna som uppgivna, vanmäktiga, atomiserade individer, paralyserade av rädsla.

För att få ihop den berättelsen har man förtigit allt som gör vårt land vackert. Osynliggjort alla de som, oftast utan några stora åthävor, lägger ner tid och engagemang på att göra sin ort till en bättre plats. En plats där människor kan mötas för att tillsammans göra något som fyller deras liv med mening och glädje.

På ledarmötet bjuds hembakt och kaffe i plastmuggar. Vi pratar om att fostra fotbollsspelare men också människor. Vår förort har de senaste åren haft sin beskärda del av skjutningar. På lördagskvällarna, när alla fritidsgårdar är stängda, ordnar klubben drop in-fotboll, erbjuder ett alternativ till att hänga i centrum.

Vi tittar på ett filmklipp där man iscensätter en springtävling. Innan man börjar får alla som brukar få hjälp med läxorna ta två steg framåt. Alla som aldrig behövt gå och lägga sig hungriga. Alla som har föräldrar som gått på universitet eller högskola.

En idrottsförening måste, precis som skolan, kompensera för att barnen kommer dit med olika förutsättningar.

Politiska val avgörs inte enbart av rationella argument. Minst lika viktiga är de känslor som uppammas. Rörelser som spelar på rädsla har alltid ett försprång, eftersom den känslan tenderar att slå ut alla andra.

Och nog finns det saker att vara rädd för. Bostadsbrist, ekonomisk ojämlikhet, arbetslöshet, nedskurna socialförsäkringar och etnisk diskriminering har skapat en segregation som hindrar människor från att mötas och i vissa orter lämnar ett tomrum som fylls av kriminella gäng. Vårt beroende av fossil energi ut­löser naturkatastrofer och tvingar människor på flykt, samtidigt som en handfull diktatorer och autokrater tillåts hålla världen som gisslan. Decennier av nedskärningar och marknadsexperiment har underminerat svensk skola, sjukvård och äldreomsorg.

Men progressiva rörelser måste byggas på en känsla som är nästan lika stark som rädslan: hopp. Hopp om att vi tillsammans kan forma vår tillvaro. Hopp om att människors goda intentioner kan få genomslag i verkligheten. Hopp om att vi genom att organisera oss kan bilda en motmakt mot de blinda marknadskrafter som sliter människor isär.

En progressiv rörelse utan hopp är ingenting.

Ikväll samlas människor i amatör­teaterföreningar för att repetera höstens föreställningar. Scoutgrupper möter hösten till skogs. Frivilliga ordnar med läx­läsning på bibliotek. Arbetskamrater snackar ihop sig om hur de ska bemöta chefens senaste infall, någon tar på sig att bli fackombud. Volymen skruvas upp till 11 i replokaler. I kyrkor hålls språkkaféer och körövningar. Aktivistgrupper plan­erar nästa aktion. Föräldravandrare klär sig varmt och ger sig ut på stan. Författare och läsare möts hos studieförbund. Fotbollssupportrar konstruerar tifon till helgens matcher. Pensionärsföreningar bjuder in till dans och bokcirklar.

Oppositionsledarna borde ­lägga de kommande månaderna på att lära känna denna verklighet. En verklighet där engagemang föds ur både oro och glädje. Där en passningsövning alltid är mer än en passningsövning.

Ur kraften i vanligt folks engagemang för sin ort kan en ny berättelse om Sverige växa fram. En berättelse som är minst lika sann som de vi översköljts av de senaste månaderna.

En berättelse som ingjuter hopp.