Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: En presidentkandidat för fred som ger hopp

Presidentkandidat Tulsi Gabbard.
Presidentkandidat Tulsi Gabbard. Bild: Bild Michael Wyke/AP/T

Dagens ETC.

Tulsi Gabbard är presidentkandidaten i USA vars kritik och analys av den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken är förgörande. Och hon vet vad hon pratar om efter två egna vändor till Irak. Magnus Stenson ser en presidentkandidat som ger hopp.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Tulsi Gabbard heter hon och företräder Hawaii i representanthuset. Trots att hon bara är 38 år har hon stor erfarenhet av både politiken och världen utanför. Till att börja med har hon tjänstgjort 16 år inom armén och bland annat gjort två vändor till Irak där hon sett krigets fasor från insidan, ”krigets verkliga kostnader”, som hon uttrycker det. Det är också den erfarenheten som i första hand har fått henne att kandidera till presidentposten och utmana det politiska etablissemanget. Budskapet är ett fredsbudskap, att USA måste upphöra med gällande krigslogik, upphöra med det hon kallar ”regime change wars”.

Hennes mer radikala linje inleddes när hon lämnade posten som vice ordförande i DNC (Democratic National Committee) eftersom hon inte kunde stå bakom Hillary Clintons hökaktiga politik. Istället valde hon att ställa sig bakom Bernie Sanders. Hon tillhör dessutom dem som menar att DNC aktivt missgynnat Sanders under primärvalen till förmån för Hillary Clinton.

Innan denna händelse har Gabbard en betydande erfarenhet inom det politiska etablissemanget. Förutom sina sex år i kongressen har hon suttit i ”House committee on armed services” och i ”House committee of foreign affairs”, kommitéer som granskar Pentagon respektive utrikespolitiken. Hon understryker dessa erfarenheter, från fältet och inifrån den högsta politiska nivån, när hon får frågor om varför hon är lämplig att bli USA´s nästa president.

Hennes kampanj sticker ut som något tämligen unikt. Hon beskriver amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik utan förskönande omskrivningar och hennes kritik och analys är förgörande. Utan respekt för den mytologi som brukar kallas “Washington consensus”, enligt vilken USA är den goda kraften i världen och där USA är “the model and blueprint for democracy” för att citera New York times stjärnkrönikör Thomas Friedmann, beskriver hon det krassa maktspel och girighet som ligger till grund för USA’s härjningar över världen.

Hon beskriver kostnaderna för de folk drabbas av dessa aggressionskrig, att varje nytt krig leder till katastrof. Hon pratar om de tusentals amerikaner som fått sätta livet till i krig som motiverats med lögner, och om de många veteraner som får leva resten av sina liv med svåra skador, kroppsliga såväl som själsliga. Och hon pratar om vad USA skulle kunna göra istället med dessa biljontals dollar såsom gratis utbildning och allmän sjukvård etcetera. 

Hon refererar till president Eisenhowers varningar om det militärindustriella komplexet och hon citerar till och med Noam Chomsky!

När det gäller frågan om Iran blir hon alarmistisk. Redan innan den senaste tidens upptrappning har hon varnat för hur både Israel och Saudiarabien pressar på för att USA ska angripa Iran militärt och att de får stöd av den ständigt krigshungrige John Bolton, Trumps säkerhetsrådgivare. Konsekvenserna av ett sådant krig, menar hon, riskerar att långt värre än det vi sett i Irak och Syrien med flera. I värsta fall kommer nya taktiska kärnvapen att introduceras för första gången. 

”I’m on a mission”, säger hon, och det märks. Det är slående vilken styrka det kan ligga i att värna sin integritet och följa sin övertygelse. Tillsammans med hennes viktiga erfarenheter och obestridliga kunskaper tycks hon stå orubblig i den storm som omger henne. 

Trots att hon ofta utmanas hårt och ofta orättvist så klarar hon varje situation. Faktum är att allt som oftast är det profilerna på CNN, MSNBC med flera, som får retirera och humma med. CNN-nestorn Wolf Blitzer blir uppenbart ställd och störd när Gabbard envisas med att prata om vikten av att söka förhandling och fred och att förhålla sig skeptiskt till de krafter som återkommande argumenterar för krig. Men värst är attackerna från de egna inom partietablissemanget. De som till skillnad från Gabbard har fickorna fulla med storföretagens och lobbyisternas pengar och som sedan länge anpassat sig till ett politiskt system där pengarna styr.

Låter jag hänförd? Det är jag. Och jag kan inte undgå en känsla av hopp även om det känns ovant. Bernie Sanders-rörelsen växer och blir vassare - och bredare. Huvuddelen av demokraternas presidentkandidater, cirka 20 stycken, har en mer eller mindre progressiv plattform. Det finns en respektlöshet mot det etablerade, som om den blinda patriotismen håller på lämna plats för den upplysta och fredliga patriotismen.

Tulsi Gabbard kommer förstås inte att vinna presidentvalet, inte 2020. Istället får resan bli målet den här gången men det kommer att bli en mycket betydelsefull resa. I sommar kommer hon att delta i primärvalsdebatterna efter att ha klarat kravet på 65 000 donatorer. Det kan bli explosivt. Det blir det gamla mot det nya, status quo mot förändring, krig mot fred och myt mot verklighet. Go Tulsi!

00:00 / 00:00