Debatt. .

2018-11-21 04:00
Bild: Fredrik Persson/TT
Puffetikett
Dagens ETC

En eventuell Swexit skulle bara drunkna i SD:s bröl

”Vill vänstern verkligen förespråka ett EU-utträde även om en ny folkomröstning riskerar att urarta till en tummelfest för extremhögern?”

Medan frågan om det svenska EU-medlemskapet blir allt mindre kontroversiell för svenskar i allmänhet får den fortfarande blodet att svalla hos många på vänsterkanten. Det visade reaktionerna på Jonas Sjöstedts debattartikel i ETC (8/11) om att ”pausa” V:s krav på EU-utträde.

Egentligen fanns där inte så mycket att förvånas över. Redan i valrörelsen sa Sjöstedt att han inte skulle kunna rösta för en ”Swexit” om kampanjen präglades av Sverigedemokraterna. Och, som Per Björklund påpekade i Flamman (11/11), har Vänsterpartiet inte aktivt drivit utträdeskravet på åtminstone ett årtionde. Trots det upprörs han, liksom även Kajsa Ekis Ekman (ETC 12/11) och många andra.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Enligt Ekman finns bara ”en enda fråga som är viktig när det gäller att ta ställning till Sveriges medlemskap i EU. Och den är: Är EU något bra”. Det är ett uttryck för en vänstertradition enligt vilken den korrekta linjen alltid trumfar det sakpolitiska resultatet. Jag tycker mig märka att vänsterdebatten om EU har hamnat där.

Jonas Sjöstedt placerar i stället in frågan om EU-medlemskapet i den svenska och europeiska samtiden. ”Vår strategi måste utgå från den verklighet som vi befinner oss i idag”, skriver han. EU-motståndet ser inte längre ut som 1994 eller 2003. Det skulle sannolikt vara mycket svårt att få gehör för ett vänsternej när nejsidan, av allt att döma, skulle domineras av rasister och nationalister.

Väldigt konkret: vill vänstern verkligen förespråka ett EU-utträde även om en ny folkomröstning riskerar att urarta till en tummelfest för extremhögern, inklusive våldsamma attacker på invandrare (vilket hände i Storbritannien)? Om vi inte vill ta den risken bör V inte heller påstå att vi vill gå ur EU i nuläget.

Sjöstedt intar också en praktisk hållning till möjligheterna att förändra Europa i mer progressiv riktning. EU har genomgått åtminstone tre allvarliga kriser på kort tid. Finanskrisen 2008, som bemöttes med nyliberala åtstramningar. Euro-krisen som kulminerade 2014, när kraven på budgetdisciplin närapå orsakade statskollapser i Sydeuropa.

Migrationskrisen 2015, förvärrad av en djup politisk spricka i EU som omöjliggjorde en solidarisk och human hantering. Strax däröver svävar klimatkrisen, som allt ihärdigare pockar på radikala förändringar, förhindrade av såväl nyliberala dogmer som högerextrem klimatförnekelse.

Ingen vänster värd namnet kan vara nöjd med detta krisande EU, och ingen tror att den nödvändiga förändringen är en enkel match. Men störst chans att lyckas har vi ändå, menar Sjöstedt, om vi gör det tillsammans med andra vänsterkrafter i Europa.

För mitt i allt växer även spännande rörelser och partier fram för välfärdssatsningar, klimatomställning, öppenhet och demokrati. Hur kritiska de än är till EU:s nuvarande inriktning är EU ändå den självklara måltavlan för deras förändringssträvanden. Europaparlamentsvalet i maj 2019 för samman partier som spanska Podemos, franska La France Insoumis, polska Razem och tyska die Linke kring en Plan B för Europa.

Inför valet lanserar Bernie Sanders och Yanis Varoufakis en progressiv valallians under namnet European Spring. I rörelsen saknas brittiska Labour och dess aktivistiska gren Momentum. Men vi kan inte utgå ifrån att Brexit blir av. Det avtal som har förhandlats fram av Theresa May har svagt stöd. Momentum och Labour är emot det. Det kan sluta med nyval eller rent av en andra folkomröstning.

Det kanske största problemet med utträdeskravet är att det – faktiskt oavsett om det är rätt eller fel ”i princip” – ställer sig i vägen för ännu viktigare frågor. Som hur vänsterpartiet ska framstå i valrörelsen. Med fokus på utträde är risken stor att företrädarna tvingas låta som en raspig skiva som upprepar de gamla argumenten från 1990-talet. Med frågan ur vägen kan partiet i stället profilera sig som en del av en positiv europeisk vänsterkraft för välfärd, klimatomställning, feminism och öppenhet.

Ytterst handlar det ju faktiskt om något större och viktigare än själva EU-medlemskapet, nämligen  politikens innehåll. Kampen för ett rött och grönt Europa kan föras i förening med andra vitala vänsterkrafter runt om i Europa. I kampen för Swexit får (en i frågan splittrad) vänster förlita sig på sin egen kraft och den tynande folkrörelsen mot EU – med uppenbar risk för att drunkna i SD:s bröl.

Sjöstedts bedömning är att det förstnämnda projektet har störst potential. Hans linje kritiseras av EU-motståndarna för att vara opportunistisk och höger. Själv tycker jag att det är en klok och radikal hållning, som i god marxistisk anda utgår från en analys av konkreta styrkeförhållanden snarare än gammal vana och abstrakta principer. Som utgår från vad som alltid är vänsterns huvuduppdrag: att söka verka för ökad jämlikhet.

Rikard Warlenius (V) 
Ledamot för Vänsterpartiet i kommunfullmäktige, Stockholms stad