Årets fredspris riskerar att legitimera en falsk demokrati

Årets fredspris har väckt både hopp och oro i den globala debatten om demokratin. Att Venezuelas demokratiska opposition får internationellt erkännande är i sig en god nyhet. Det uttrycker en världsomspännande längtan efter att det venezuelanska folket ska kunna resa sig ur chavismens och madurismens diktatur, och återta de demokratiska utrymmen som gått förlorade under de senaste 25 åren. De senaste veckornas rapporter om nya gripanden och ökande kontroll över valprocessen visar hur snabbt situationen fortsätter att förvärras.

Att priset gick till María Corina Machado är också förståeligt. Hon har varit en av de centrala rösterna i oppositionen där hon avslöjat regimens övergrepp – de otaliga brotten mot mänskliga rättigheter under Hugo Chávez och Nicolás Maduro – och hållit Venezuelas situation aktuell på den internationella agendan. Hon har dessutom upprepade gånger påtalat chavismens manipulation av förhandlingsprocesser, även i dem som letts av just Norge.

Men att hon nu fått Nobelpriset innebär också att hon får en oproportionerlig legitimitet inom oppositionen och stärker föreställningen att det räcker att byta regering för att uppnå demokrati. Att vilja få bort Nicolás Maduro är inte samma sak som att bygga en fungerande demokrati efteråt. Och just där börjar de svåra frågorna om vad priset kan betyda i förlängningen.

Med ett sådant uttalande klev hon över en farlig gräns – en som leder till normalisering av USA:s våld mot Venezuela.

Till att börja med har Machado drivit på för sanktioner mot Venezuela. De satte visserligen press på regimen i början, men de gav också diktaturens elit möjlighet att bygga upp ett parallellt ekonomiskt system. Det systemet har blivit en motor för penningtvätt, berikat makthavarna och fördjupat klyftorna i samhället. Nedmonteringen av folkets välfärd är ett av de tydligaste resultaten. Hon har dessutom öppnat för militära interventioner och hävdat att alla demokratiska vägar framåt är uttömda.

Många känner samma trötthet och frustration, men med ett sådant uttalande klev hon över en farlig gräns – en som leder till normalisering av USA:s våld mot Venezuela, och långt bort från fredsprisets intention.

Machado är inte någon duvunge. Hon har varit en offentlig figur i decennier, både i civilsamhället och som folkvald politiker. En avgörande händelse som är särskilt viktig att påminna sig om är hennes stöd till det så kallade Carmonazo-dekretet i april 2002, som upphävde konstitutionen och upplöste de demokratiska institutionerna. Ur vårt perspektiv var det ett av oppositionens största misstag. Det underminerade rättsstaten, hjälpte chavismen att befästa sin makt och säger något viktigt om Machados syn på demokrati.

Machado döljer inte heller att hennes politiska projekt innebär omfattande privatiseringar av statens tillgångar. Det stämmer att den offentliga sektorn bär på ett arv av ineffektiva, icke-strategiska företag – ett resultat av det misslyckade försöket att centralisera produktionen. Men ur ett vårt perspektiv är lösningen inte utförsäljning, utan en stark blandekonomi: effektivitet och konkurrens med tydlig reglering och sociala garantier. Att privatisera oljesektorn vore katastrofalt för Venezuela, både av nationella och energipolitiska skäl. Dessa företag måste förbli under statlig kontroll, med professionell styrning, transparens och, när det gynnar det allmänna bästa, tydligt reglerade samarbeten mellan offentlig och privat sektor.

Den här debatten gäller inte bara Venezuela. Den visar ett globalt mönster och dubbla måttstockar där ”demokrati” används som alibi för sanktioner, interventioner och koncentration av makt och kapital. Vänsterregeringar fördöms när de inskränker rättigheter, medan högerregimer med samma eller värre auktoritär praktik belönas med avtal. Och när aktörer i det globala syd försvarar sin suveränitet, stämplas de som hot.

Även den geopolitiska dimensionen av priset är talande. Vissa ser priset till Machado som ett budskap mot Donald Trump – mannen som blockerat fredsresolutioner i FN, fortsatt bryter mot internationell rätt, stöttat otaliga krig och har en central roll i de grova krigsförbrytelser vi ser på platser som Gaza, Sudan och Jemen. Vad färre vet är att han dessutom starkt bidragit till att avfinansiera oppositionen i Venezuela genom den plötsliga avvecklingen av USAID. Machado har försökt smickra honom genom att dedikera priset till honom, men det är mest ett symboliskt utspel. Att Machados pris innebar att Trump inte fick det är förvisso utan tvekan det mest positiva i sammanhanget. Men det tar inte bort de djupa motsägelser som priset avslöjar.

Att stödja Venezuelas demokratiska opposition är både legitimt och nödvändigt. Men att utse María Corina Machado till symbol för fred utan att granska hennes politiska projekt och internationella allianser är farligt. Den nuvarande krisen – orsakad av statens och dess allierades koncentration av politisk och ekonomisk makt – har skapat en humanitär katastrof och eskalerat ojämlikheten. En tredjedel av befolkningen lever utan att veta om de kommer ha mat hela månaden. Skolavhoppen ökar snabbt: 55 procent av eleverna i den offentliga skolan är frånvarande, och många tvingas arbeta för att överleva (Encovi 2023, FundaRedes 2023). Från vårt progressiva perspektiv finns en reell oro att Machados projekt – byggt på privatiseringar och kapitalöppning – helt ignorerar den massiva sociala investering som krävs för att vända katastrofen.

Att Machado utmanar diktaturen är modigt och viktigt, men hennes politiska projekt representerar inte den demokrati som Venezuela behöver.

Den verkliga freden handlar inte bara om frånvaro av krig eller ett regeringsskifte. Den handlar om att människor ska kunna leva med värdighet, frihet och jämlikhet – om att själva forma en framtid som bryter ojämlikhetens mönster.

Venezuela står inför två former av förtryck. Den inhemska diktaturen kan och måste bekämpas gemensamt – där krävs enighet mellan alla som försvarar de grundläggande demokratiska rättigheterna. Men den globala ordning som kallar sig ”demokratisk”, samtidigt som den koncentrerar makt och resurser till allt färre, kräver ett annat slags motstånd.

Att Machado utmanar diktaturen är modigt och viktigt, men hennes politiska projekt representerar inte den demokrati som Venezuela behöver. Fredspriset får inte bli en ursäkt för att förväxla marknadens frihet med folkets.