Emmanuel Macron har bäddat för högerextremismen

Efter den första omgången av det franska presidentvalet står det progressiva hoppet till att Emmanuel Macron förmår besegra högerextremisten Marine Le Pen den 24 april. Men det är långt ifrån säkert att han kommer att lyckas. Le Pen kan mycket väl vinna. Och det kan hon göra därför att Macrons politik för ökad ojämlikhet – försämringar för vanliga löntagare parat med skattelättnader, till och med skattebefrielse för de allra rikaste – har utlöst en social revolt av aldrig skådat slag i Frankrike i modern tid. De gula västarnas uppror har nu fått en politisk uppföljning, ett massivt protestval. Det visar på Macrons misslyckande.

Det är Emmanuel Macron som har bäddat för att högerextremismen nu befinner sig en hårsmån från att ta över Frankrike. Ett större politiskt misslyckade för en liberal politiker är svårt att tänka sig. Detta, och det hot som Macrons socialt orättvisa och ansvarslösa politik utgör mot demokratin, ser inte svenska högerliberaler. De inser inte att Macron och hans högerliberalism är en demokratisk återvändsgränd. På valnatten hävdade Centerpartiets andre vice ordförande Martin Ådahl att valresultatet visar att de franska väljarna uppskattar Macrons ”reformer”.

Det är att blunda för att valet formade sig till det största protestvalet i Frankrike sedan general Charles De Gaulle grundade den femte franska republiken 1958. Mer än 16 miljoner fransoser – 45 procent av väljarkåren – valde de två anti-systemkandidaterna Marine Le Pen och vänsterradikale Jean-Luc Mélenchon. Det understryker kraften i det sociala missnöje som de båda – sina uppenbara, stora olikheter till trots – lyckades kanalisera. Och till Le Pens och Mélenchons röster skall dessutom också läggas kommunisten Fabien Roussels 800 000 väljare. Tillsammans samlade dessa tre systemkritiska kandidater över 47 procent av rösterna.

Det motsvarar ganska exakt den del av Frankrikes befolkning som brukar kallas för de ”folkliga klasserna,” det vill säga arbetare och löntagare samt pensionärer ur arbetarklassen. Årets presidentval har som aldrig förr under det senaste århundradet befäst Frankrikes tudelning i vinnare och förlorare, i de besuttna klasserna och de socialt och ekonomiskt utsatta klasserna.

Det är en politisk tragedi att det nu blir högerextremisten Le Pen som kommer att kunna göra anspråk på att företräda de utsatta klasserna och att det blir hon som får chansen att förkroppsliga den sociala revolt som Macron i sin högerliberala ideologiska tondövhet provocerat fram.

Macron har bäddat för Le Pen inte bara genom sin socialt ansvarslösa politik utan också genom att medvetet slå sönder det etablerade partisystemet i Frankrike med dess två huvudpelare, Socialistpartiet och den moderata högern, Republikanerna. Det har han gjort med sitt lika storvulna som missledande anspråk på att stå över både vänstern och högern. I själva verket står Macron klart till höger socialt och ekonomiskt. Macron tömde först sitt gamla parti, Socialistpartiet, på dess väljare och nu har han också tagit över den moderata högerns väljare. Republikanernas kandidat fick 4,8 procent av rösterna medan den socialistiska kandidaten fick 1,8 procents stöd.

Men det var dessa två partier som i flera decennier bar upp den franska demokratin. Den ena, den moderata högern, förde vidare arvet från Charles de Gaulle, medan Socialistpartiet, som skapades och fördes till makten av François Mitterrand, representerade ambitionen att stärka de republikanska institutionernas folkliga legitimitet genom en socialt inkluderande politik som också tillvaratog arbetarklassens intressen. Det var detta dubbla center-höger- och center-vänster-arv som skänkte den franska demokratin en historiskt unik stabilitet, något som den hade saknat innan den femte republiken. Det är detta arv som Macron ödelagt. Det hotar att nu visa sig bli ödesdigert för den franska demokratin.

Denna politiska ödeläggelse är livsfarlig för demokratin i Frankrike eftersom avlegitimeringen av de demokratiska vänster- och högeralternativen i den breda mittfåran av en högerliberalism som säger sig ha gjort både vänstern och högern irrelevanta öppnat för en massiv väljarström bort från det breda mittfältet till ytterkanterna.

Men för detta bär också vänsterradikale Jean-Luc Mélenchon ett stort ansvar. Vänstern har länge varit dödförklarad i Frankrike. Men den första omgången av presidentvalet visade att vänstern skulle ha vunnit om den hade presenterat en enad front. De fyra vänsterkandidaterna fick tillsammans mer än 30 procent av rösterna. Det betyder att en enad vänster inte bara skulle ha slagit Le Pen – vänsterns Mélenchon var 400 000 röster från att slå Le Pen. En enad vänster skulle också ha slagit Macron. Men Mélenchon gjorde inga som helst ansträngningar för att skapa en konsensus kring sin kandidatur ens inom den radikala vänstern. Hade han övertygat kommunisterna, som han annars står närmast, om att inte gå fram med en egen kandidat, skulle han ha kvalificerat sig till den andra omgången.

Inför nästa val måste den breda franska vänstern dra två lärdomar av detta misslyckande: att den behöver enas kring en kandidat som har viljan och förmågan att vara samlande, och att traditionell socialdemokratisk politik alltjämt är ett framgångsrecept. Mélenchons framgång visar, trots hans uppenbara svagheter som kandidat, att en vänster som kräver höjd minimilön, sänkt pensionsålder och en högre beskattning av de högsta inkomsterna kan, om den är enad, utan vidare besegra högerextremismen.

Det är denna reformism – en politik för social rättvisa, och inte en socialt destruktiv högerliberalism som ökar ojämlikheten i samhället och göder en högerextrem motreaktion – som är svaret på den existentiella utmaning som demokratin i Frankrike – liksom på många andra håll i västvärlden – står inför.

Och det är i denna riktning, in mot den socialdemokratiska mitten från sin högerliberala ytterkant, som Macron kommer att behöva förflytta sig för att kunna säkra segern över Le Pen. Som president visade inte Macron prov på någon som helst lyhördhet för de breda folklagrens utsatthet. Tvärtom, han kom att personifiera den sociala arrogansen. Men till skillnad mot sina svenska högerliberala beundrare inser Macron att hans förstaplats i den första valomgången inte är något kvitto på att det franska folket vill att den högerliberala kursen skall ligga fast.

Macron säger nu att hans stora ”reform”, försämringen av pensionrätten, som utlöste omfattande protester, inte är någon ”dogm”. I ett försök att inte låta Le Pen ta det sociala ansvarstagandet på entreprenad, förklarar nu Macron att ”jag har ingen annan dogm förutom att inte låta fattigdomen bita sig fast”. Det är visserligen inte något uttalande som utesluter högerliberala ”reformer”, försämringar för arbetarklassen i ett föregivet syfte att komma åt fattigdomen, men det vittnar ändå om en insikt om att högerliberalism inte är något recept för valseger.

Det franska valet har visat att högerliberalismen bäddar för den liberala demokratins fiender. Det är en lärdom som det är nödvändigt att också svenska progressiva tar till sig.