Debatt: Direktaktion är demokratiskt nödvändigt

Fossila bränslen hotar allt vi älskar. Klimatkrisen djupnar drastiskt och dagens politik driver oss mot ökande utsläpp och allt större katastrofer. Det politiska haveri Sverige befinner sig i kräver metoder utanför de konventionella ramarna - vi behöver direktaktion mot fossilindustrin, en industri som orsakar oskyldiga människors död och lidande.

I juli dömdes Greta Thunberg för ohörsamhet mot ordningsmakten i Malmö tingsrätt efter att hon vägrat lyda polisens order under en blockad av Malmö oljehamn med rörelsen Ta tillbaka framtiden. Blockaden är ett exempel på direktaktion, det vill säga en handling som direkt ingriper i en situation för att förändra den. I det här fallet är situationen att samhället fortsätter bränna fossila bränslen trots att det leder till död och förstörelse. Ta tillbaka framtiden har under våren och sommaren med fredliga medel stoppat transporter av fossila bränslen. I april i Göteborgs oljehamn, i juni i Malmös oljehamn.

Undertecknade menar att sådan direktaktion är en demokratisk nödvändighet i klimatkrisen.

För det första eftersom det finns ett förödande stort glapp mellan verkligheten och det som politiker, media och andra makthavare säger till oss. Klimatkrisen är en del av verkligheten: juni var den varmaste månad som någonsin uppmätts och värmen fortsätter i juli med bränder och översvämningar över hela norra halvklotet. Uppvärmningen och förödelsen drivs av utsläpp av växthusgaser och Sveriges makthavare misslyckas kontinuerligt med att sänka Sveriges utsläpp. Vår nuvarande regering driver till och med politik som ökar utsläppen samtidigt som forskare varnar för att miljarder människor kommer tvingas fly undan klimatkrisens effekter till år 2050.

Som det ser ut nu är besluten i vår demokrati frikopplade från den verklighet som existerar: klimatkrisen dödar människor, fossila bränslen är huvudorsaken, alla forskare säger att det kommer bli mycket värre. Att göra direkt­aktion mot det som dödar är att visa att verkligheten existerar, att fossilindustrin går att stoppa och att vi har makt att påverka vad som händer i världen.

För det andra har vi mycket kort tid på oss att genomföra en drastisk förändring av samhället. Politiker och fossilindustri har vetat i årtionden att den globala uppvärmningen kommer leda till enorma skador. Ändå har åtgärderna varit fullständigt otillräckliga. Oavsett vilka scenarier vi utgår från måste utsläppen minska mycket kraftigt till 2030 för att undvika katastrofal global uppvärmning. Innan 2030 är det ett enda riksdagsval, och Sveriges klimatpolitik leder mot ökade utsläpp. Det behövs kraftfull demokratisk påverkan även mellan valen och direktaktion är en metod för det.

Slutligen: samhället måste nå ett ärligt samtal om hur krisen ska hanteras. Vi kommer till exempel behöva avveckla fossilindustrin i mycket snabb takt. Men vi har inte ens börjat föra ett samtal om hur det ska gå till. Människor måste ställa sig i vägen för det som dödar och tvinga fram en verklig dialog utifrån de fakta som finns – hur ska vi hantera klimatkrisen som den dödliga verklighet den är?

Direktaktion kan skapa ilska och leda till att människor döms för brott i domstolar. Men varken ilska eller domar ändrar konfliktlinjen, att fossilindustrin står i vägen för ett värdigt liv. Direktaktion för upp konflikten till ytan och öppnar möjligheten till den ärliga dialog om krisåtgärder samhället desperat behöver. Därmed är direktaktion mot fossilindustrin en demokratisk nödvändighet.