Det största hotet mot ett rättfärdigt samhälle

Sveriges resa från ett fattigt utkantsland i Europa till en välfärdsstat skedde inte av en slump. Sverige blev ett föredöme och en modell att sträva efter för människor i andra länder och var under en period ett av de mest jämlika länderna i världen.

Detta kombi nerades med en väl utbyggd välfärd, sociala försäkringar och starka fackföreningar. Vägen dit var lång och innehöll många trappsteg. Ett av dessa var den målmedvetna satsningen på utbildning för alla. För dem som inte passade in i skolan eller hade svårt att hänga med fanns vuxenutbildning, folkhögskolor och studieförbund som fångade upp många av dem som annars riskerat livslångt utanförskap.

Ett annat inslag var starka folkrörelser som organiserade människor i kamp för förändring. Dessa rörelser drev politiken framför sig i skapandet av lagar som stärkte anställdas ställning på arbetsplatserna, minskade sociala skillnader och skapade demokratiska strukturer som ifrågasatte den makt som inte var hämtad ur folkligt stöd.

En tredje komponent var utbyggnaden av den generella välfärden där just ordet generell var avgörande. Till skillnad från den välfärd som var och en betalade själv eller där vissa fick tillgång till den medan andra förvägrades den byggdes den svenska välfärden upp med skattefinansiering och omfattade alla. Hela detta välfärdsbygge kunde sammanfattas i Olof Palmes ord:

”Det får inte finnas vi och de – det finns bara vi.”

Grunden för välfärden attackeras nu av den SD-stödda regeringen. Människors möjlighet till livslångt lärande försvåras när studieförbunden tvingas skära ner minst en tredjedel av sin verksamhet. Civilsamhället och den ideella sektorn angrips med minskade statliga medel som verktyg.

Syftet är uppenbarligen att minska utrymmet för organisering och förändringsarbete som inte godkänts av Sverigedemokraterna.

I sina angrepp på välfärden drar sig regeringens företrädare inte för att ljuga, till exempel genom att påstå att det är möjligt att ”stapla bidrag på varandra”. Sjuka ska tvingas till arbete inte för att de blivit friska utan för att deras rätt till sjukpenning upphör. Arbetslösa ska tvingas att flytta över hela landet för att erhålla rätten till ersättning.

Och nu har SD-regeringen presenterat ännu ett steg bort från välfärdssamhället: en kvalificering till välfärden. Lika rättigheter för människor ser högern uppenbarligen som ett hot.

En utredning ska föreslå krav som bosatta i Sverige som saknar medborgarskap måste uppfylla för att få rätt till ersättningar och stöd som andra får utan prövning. Därmed kan inte längre välfärden beskrivas som generell utan blir selektiv. Och som vanligt är det inte de rika och förmögna i samhället som behöver oroa sig.

Den här regeringen har redan från början gjort klart att högavlönade och förmögna svenskar inte har något att frukta. Istället är det de som flytt från omänskliga förhållan- den, den som riskerat livet för att bygga sig en bättre framtid i fred och frihet som ska klämmas åt.

Samtidigt som dessa försämringar lanseras träder regeringens nya regler för arbetskraftsinvandrare i kraft som innebär att personer från länder utanför EU förlorar sitt arbetstillstånd och utvisas ur Sverige om de inte kan visa att de tjänar drygt 27 000 kronor i månaden.

Detta sverigedemokratiska förslag slår mot den svenska modellen med kollektivavtalsförhandlade löner samtidigt som människor som arbetar och betalar skatt kastas ut ur landet.

Rimligare vore att ställa krav på arbetsgivarna att betala kollektivavtalsenliga löner.

Genomgående i hela regeringen politik är den underliggande rasism som uttrycks i att allt skylls på invandringen och invandrare. Den här regeringen är det största hotet mot ett rättfärdigt samhälle där alla har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter sedan rösträttens införande.

Det kommer att dröja länge innan Sverige åter blir en symbol för jämlikhet och social rättvisa.