Debatt: Det är Uppdrag granskning som begår häxjakt

Ett exempel är Uppdrag granskning, som riktar in sig på de kvinnor som under kampanjen #metoo offentligt berättade att de har utsatts för sexuella övergrepp.

I periferin av den offentliga debatten har det förts ett lågintensivt samtal om astrologi, häxkonster och det ockulta inom feminismen. I senaste numret av Ottar undersöker Jenny Damberg varför astrologi, tarot och häxkonster har blivit populärt bland feminister och queera. Även Godmorgon, världen!, där vår förra chefredaktör Sanna Samuelsson intervjuades, konstaterade i januari i år att den nyandliga vågen har blivit särskilt stor i feministiska kretsar.

Tidskriften Bang med våra horoskop och vår astrologiskola är i allra högsta grad en del av den ockulta vågen. Teorierna om varför nyandlighet har blivit en trend är många. Det är en verklighetsflykt, det är en protest, det är en tröst, det är en motståndshandling etcetera.

Medan diskussionen om varför feminister är intresserade av det ockulta har förts i marginalen har det stora fokuset varit diskussionen om samtycke, sexuella trakasserier, sexualbrott och #metoo. Sist på bollen är Uppdrag granskning som gör ett avsnitt om #metoo och Fredrik Virtanen. Plötsligt blir det uppenbart och självklart: Vi är intresserade av häxkonst eftersom vi som kvinnor än idag blir utsatta för häxjakter.

Avsnittet säger sig vilja granska mediernas hantering av #metoo, men inleder med Cissi Wallins Instagraminlägg och går sedan vidare till att peka ut några av de kvinnor som har spridit det. Där namnges Mia Skäringer, Camilla Läckberg och Clara Henry. Sedan lyfts Emmy Lilliehorn, samordnare för ett 70-tal metoo-upprop. I inledningen säger berättarrösten att problemet är att “ord står mot ord” och att den anklagade Virtanen “är inte dömd eller åtalad”. Mig veterligen är ingen av dessa kvinnor ett mediehus med utgivaransvar. Inte heller är någon av dessa kvinnor åtalad eller dömd för förtal. Wallin har visserligen väldigt publikt polisanmälts för förtal av Virtanen, men någon dom finns inte.

Trots att Uppdrag granskning slår fast att problemet med våldtäktsanklagelserna är att “ord står mot ord” och att inget åtal väckts är det precis vad de själva sedan gör: Sätter ord mot ord och iscensätter vad som närmast kan liknas vid en publik process, där kvinnorna som har anklagat medieprofilen verkar vara de som sitter på den anklagades bänk. Uppdrag granskning menar att medierna har begått ett karaktärsmord på Virtanen, men det är inte medierna som får svara på om de tänkte på hans karaktär eller familj och barn, den frågan ställs istället till Cissi Wallin.

Sedan blåser programmet upp detaljer i Wallins agerande i ett försök att misskreditera henne. Detaljer som att Wallin hade fnissat, som – om inte det vore för att Wallin tog initiativ till det på egen hand – hade fått stå okommenterade. Detaljer som de flesta experter är överens om är en fullt mänsklig och vanlig förekommande reaktion på trauma. Ingenstans ifrågasätts Virtanen och frågan som borde vara självklar i sammanhanget – Vad säger det att så många har anklagat just honom, varför tror han själv att det är så? – ställs aldrig.

Av de där mediehusen och ansvariga utgivarna som skulle granskas syns väldigt lite till. I efterhand har Uppdrag gransknings förklaring varit att många publicister valde att inte ställa upp på intervju, men det ursäktar inte på något sätt att de sätter sikte på källorna. Ingenting i förklaringarna vi har fått i efterhand gör det försvarbart att utsätta kvinnor som har berättat om övergrepp för det här eldprovet. För det är just kvinnorna som står i fokus i reportaget. Man luskar i stängda Facebookgrupper, försöker jaga fatt i flera kvinnor som hittills har varit anonyma och ifrågasätter deras vittnesmål och karaktär. Den enda röda tråden i reportaget tycks vara misstänkliggörandet av kvinnor som vill ta tillbaka rätten över sin egen kropp.

Häxjakter eller häxprocesser hade sina storhetstider under 1400-talet och 1600-talet. Häxorna representerade en potentiellt samhällsomstörtande grupp och skulle bekämpas med alla medel.

Kvinnorna som anklagades förhördes av särskilt tillsatta trolldomskommissioner. Så som Eva lurade Adam att äta av den förbjudna frukten, så sågs även dessa kvinnor som djävulens verktyg, som fresterskor som lurade män. Bevisen för häxeri var knappa och yrkesvittnen, eller visgossar som de kallades, tjänade själva på sina utpekanden. De som anklagades var ofta självständiga och frispråkiga kvinnor som uppfattades som ett hot mot det patriarkala kristna samhället.

Nu blir vi inte längre avrättade och sedan brända på bål, men ju mer friheter vi tar oss desto mer anses vi vara ett hot mot patriarkatet och desto hårdare straffas vi. En gång i tiden hade den som delade ut preventivmedel eller naturmedicin som avslutade graviditeter stått anklagad i en häxprocess. Nu försöker stater kriminalisera abort. Då som nu trakasseras kvinnor som lever tillsammans världen över, men de kallas andra skällsord än häxa nu för tiden. Vi blir inte längre anklagade för häxeri om vi kan läsa, men kampen för att alla flickor världen över ska ha möjlighet att lära sig läsa pågår än. Kvinnor som pekar ut förövare anklagas fortfarande för att “be om det”. Precis som prästerna kallade oss lögnerskor och fresterskor då kallar samhället oss det nu, om än något mer subtilt. Det är inte samma process, men det är fortfarande samma patriarkala utgångspunkt.

Det är alltså inget nytt att kvinnor utsätts för häxjakt, även om den numera är metaforisk. Så det kanske inte är konstigt att vi söker tröst i det ockulta och försöker förhäxa politiker när så många mönster i samhället idag känns igen från häxprocesserna.