Debatt. .

2015-05-01 09:39

Det är dags att problematisera den mediala medelklassnormen

Medierna svämmar över av den privilegierade medelklassens perspektiv och verklighetsbeskrivningar. På första maj bör endast arbetarklasspersoner höras, skriver Mina Jakobsson.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag läser tidningen och registrerar att de är överallt. I ledarna, på kultursidorna, på sportsidorna, nöjessidorna... Hur många finns det egentligen? Och varför håller de på som de gör? Kan de inte va som folk?

En behöver inte vara överdrivet klassmedveten för att se det uppenbara: På tidningar huserar medelklassen. Och en behöver inte vara ett intersektionellt geni för att kunna konstatera att medelklassen skriver för medelklassen om arbetarklassen, på samma vis som män skriver för män om personer som inte är män, vita skriver för vita om icke-vita, och heterosexuella cis-personer skriver om hbtq-personer.

På internationella kvinnodagen publicerade Nyheter24 bara texter som skrivits av personer som inte är män. Ett föredömligt initiativ. På första maj bör endast arbetarklasspersoner höras. Medelklassen får sitta ner och hålla käften.

I dagarna har jag hängivit mig åt fantasier om civil olydnad och villervallor. I min fantasi gör arbetarklassen sin röst hörd – på sina egna villkor. Arbetarklassen återerövrar rätten att få definiera sig själva och sin verklighet. Vi tar över alla tidningar, forum, och offentliga rum. Vi roffar åt oss medelklassens privilegier, tar oss friheten att definiera medelklassen utifrån arbetarklassen som norm och måttstock, och beskriver den som en bristfällig och lite sämre grupp, i och med sin olikhet gentemot arbetarklassen. Vi författar ett svenskt Scum-manifest där den mediala medelklassnormen analyseras ur ett arbetarklassperspektiv (Society for cutting up the middle class står initialerna för här då).

I mitt huvud har ett utkast från Scum-manifestet tagit form, och det ser ut så här: Arbetarklassen och underklassen har under större delen av sitt liv befunnit sig i underläge och drivs därför av en revanchlust att ”visa de jävlarna”, vilket förser dem med en järnvilja som kan försätta berg. Medelklassen behöver inte kämpa för sin plats i solen. De föddes där.

Den vita medelklassen som är hetero och cis har aldrig upplevt några orättvisor, och struntar därför i politik. De vill inte förändra samhället, inte ha någon revolution – de saknar inte något, allt är perfekt. Så istället för att söka sig till politiken väljer de att göra karriär inom media, typ skriva krönikor på diverse tidningar och emellanåt släppa nån bok. Medelklassens makt och inflytande är för dem så självklar att de inte reflekterar över den. De tänker inte på att med makt följer ansvar. Att de genom sin medelklassjargong utestänger (bland annat) arbetarklassen är de fullständigt omedvetna om. Medelklassen skriver ändå inte för arbetarklassen; för herregud vilka arbetare läser egentligen DN? DN:s skribenter förutsätter att läsaren har ett kulturellt kapital. Och det har en bara om en är uppvuxen i ett litteraturintresserat medelklasshem. Det vet väl alla?

Mindre privilegierade grupper finner det absolut nödvändigt att belysa diskriminering och orättvisor, men då den vita medelklassen som är hetero och cis aldrig har utsatts för något sådant kan de inte relatera, och än mindre förstå. Medelklassen tycker att det svenska samhället (i stort) är härligt och bra: det existerar ingen strukturell rasism, inget patriarkat, och inget förtryck av hbtq-personer. Sverige är jämlikt och jämställt, menar de, och blir irriterade när människor berättar om förtryck.

Ta av er offerkoftan, skriver de, och berättar för de mindre privilegierade att det är mycket, mycket farligt att fastna i en offermentalitet – då finns det ingen väg tillbaka. En har det inte roligare än en gör sig, alla är sin egen lyckas smed och samhället kan minsann inte kan ordna allt, upplyser de. Enligt medelklassen existerar det inga maktordningar eller strukturer som missgynnar rasifierade, kvinnor, hbtq-personer och under- och arbetarklass – bara en massa oföretagsamma människor som skyller sina personliga misslyckanden på samhället.

Medelklassen berättar för de mindre privilegierade grupperna (som jobbar röven av sig för fixa ett inkluderande samhälle) att de har det bra, att deras kamp är en icke-kamp som rör icke-problem, och ger dem uppslag på ”mer meningsfulla” saker de kan engagera sig i. (”Hur tror ni det är att vara hbtq i Saudiarabien va? DÄR kan vi snacka förtryck. PÅ RIKTIGT”). Och förresten. Om samhället ska ta hänsyn till alla människors specialbehov så blir det kaos.

Desto fler att ta hänsyn till – desto mindre frihet och utrymme att göra vad som faller en in. Det är därför yttrandefrihetsivrare gillar Flashback Forum, men ogillar feminism, antirasism och hbtq-aktivism. Det senare begränsar ju SD-sympatisörerna, antifeministerna och homofobernas utrymme att göra vad som faller dem in.

Av samma orsak tycker mediemedelklassen att det är bekvämt att bara ha medelklasskollegor på sin redaktion, och att bara ha medelklassläsare. Exkluderas arbetarklassen är det ingen som opponerar sig emot arbetarfientliga uttalanden. Det är ingen som problematiserar att arbetarklassen bara får göra sin röst hörd genom medelklassen. Att medelklassen definierar arbetarklassen som ”de andra” – de som är lite mindre ”fina” i och med sin avsaknad av medelklassattribut – påpekas aldrig, och inte heller att sånt skapar en känsla av underlägsenhet, utanförskap och alienation.  Medelklassen behöver inte avstå ifrån sina privilegier. De får ha kvar sitt utrymme där de kan göra vad som faller dem in.
 

PS1. ”Cutting up” betyder (förutom skära upp) ifrågasätta. Jag fantiserar alltså inte om ett manifest som uppmuntrar till att knivhugga medelklasspersoner, utan om ett manifest där den mediala medelklassnormen ifrågasätts.

PS2. När jag skriver ”medelklassen” så syftar jag på den vita mediemedelklassen som är hetero och cis, och som förnekar att det finns strukturer som missgynnar dem som saknar de privilegier de själva åtnjuter.

Mina Jakobsson 
Skribent