Debatt: Det är dags att lära av miss­lyckade privatiseringar

Sverige är det land i Skandinavien som snabbast och mest långtgående har privatiserat och lagt ut inte bara grundläggande välfärds­tjänster som skola, vård och omsorg, utan också andra viktiga samhällstjänster, på entreprenad. Dessutom utan några som helst konsekvensanalyser.

Den ideologiska motiveringen har varit att konkurrensen förväntas ge effektivare, bättre och billigare lösningar. En utmärkt studie från den norska forskningsstiftelsen Fafo visar dock att resultatet av privatiseringarna snarare blivit det precis motsatta. Villkoren för de anställda har försämrats och segregationen har ökat. Och redan 2011 konstaterade svenska forskare i en studie från SNS att konkurrensutsättningen av välfärdssektorn varken hade minskat byråkratin eller ökat effektiviteten.

Trots den väl underbyggda kritiken mot privatiseringarna fortsätter stat, regioner och kommuner att lägga ut sina tjänster på entreprenad.

Senast på listan är Arbetsförmedlingen. Det viktiga uppdraget att matcha arbetssökande till rätt arbete läggs ut på privata företag. En ny variant av de så kallade ”jobbcoacherna” lanseras och betalas efter prestation, alltså hur ofta de lyckas få en arbetssökande i arbete. Arbetsförmedlingens egna kontor läggs till stora delar ner och flertalet av de gamla arbetsförmedlarna tvingas gå. All den kompetens som i dag finns samlad där riskerar därmed att skingras.

Om den nya organisationen med privata utförare kommer att bli billigare återstår att se. Och samma sak gäller de arbetssökandes chanser att få nya anställningar.

Att privatisering och konkurrensutsättning inte fått de positiva effekter som förespråkarna lovat vittnar också apoteken och läkemedelsförsörjningen om.

Med utförsäljningen och uppsplittringen av det statliga Apoteksbolaget och den fria etableringsrätten växte antalet apotek snabbt i större städer, samtidigt som många områden där kunderna var få och lönsamheten låg tappade sina apotek. Den mångfald av små konkurrerande apotek som målades upp har blivit till ett antal stora och delvis internationellt verkande företag med största möjliga vinst som drivkraft.

Men förändringen innebar framför allt att apoteken nu själva väljer sitt sortiment. Det är inte längre givet att ett apotek har tillgång till ett utskrivet läkemedel. Medan det gamla statliga Apoteksbolaget hade skyldighet att se till att på rimlig tid få fram en medicin kan apoteken idag bara meddela att den saknas i lager. Statliga Apoteksbolaget hade också ansvar för att ovanliga men livsviktiga mediciner fanns tillgängliga i landet. Idag har ingen det ansvaret. Varje företag agerar självständigt. Med allvarliga effekter som följd.

Nu har bristen i Sverige på bland annat viktiga cancermediciner väckt en diskussion om behovet av ett nationellt ansvar för läkemedelsförsörjningen. Tanken på en ny myndighet med uppdrag att ansvara för att nödvändiga läkemedel alltid finns tillgängliga har förts fram. Det arbete som tidigare sköttes av Apoteksbolaget kan nu komma att läggas ut på en ny skattefinansierad organisation. Med det har också stora delar av den samhällsvinst man förutspådde med privatiseringen sannolikt gått förlorad.

Att mot bakgrund av forskning och erfarenheter fortsätta privatiseringen och kommersialiseringen av viktiga välfärdstjänster verkar allt annat än rationellt. Från ett kunskapsbaserat perspektiv är det därför synnerligen väl motiverat att nu göra en grundlig konsekvensanalys av Januariavtalet mellan regeringen, (L) och (C). Detta inte minst för att undvika nya misstag och felbeslut.