Debatt: Iranska revolutionen skrev om kvinnlighet till ett problem

Debatt: När skam blir lag – därför måste Sverige hålla Iran i ljuset

Mitt foto i svart chador är inte “bara ett minne” – det är en varning Sverige inte får ignorera. Det finns ett foto av mig som tonåring i Iran, insvept i en svart chador – hela min kropp täckt. När människor ser bilden tänker många att det handlar om “religion” eller “tradition”.
 Men den här bilden är inte tradition. Den är ett system.

Det är ögonblicket då en flicka lär sig att hennes kropp inte är hennes.
 Att synlighet är farligt.
Att en röst är skamlig.
 Att trygghet betyder att bli mindre – tills du nästan försvinner.

Jag föddes i Iran, i Mashhad – en av landets mest konservativa religiösa städer – och jag växte upp som flyktingbarn. Och här är något som ofta missas: när du är flykting är du redan sårbar. Men när du dessutom är flicka i en teokrati, blir reglerna inte mildare för att du har mindre makt. De blir hårdare.

Från barndomen lärdes jag att lyda för att bli kallad en “god tjänare åt Gud”.
Jag lärdes att vara tyst och att be – varje dag – annars väntade helvetet.
Jag lärdes att täcka mig innan jag ens hann förstå vem jag var i min egen kropp.

Och det är den brutala genialiteten i den här typen av regim: den kontrollerar inte bara dina kläder. Den kontrollerar din identitet.

Revolutionen förändrade inte bara politiken i Iran. Den förändrade vad en mor vågar lära sin dotter. Den skrev om kvinnlighet till ett problem. Den gjorde flickor till en “risk”. Den lärde oss att vår närvaro måste förklaras, ursäktas, gömmas.

Jag växte upp med att sänka blicken, gå fortare, prata mindre, ta mindre plats – för jag lärdes att en man när som helst kunde anklaga mig för att “provocera” honom, och att det skulle vara jag som fick betala priset.

Det är så skam ser ut när den blir lag.

När en diktatur vill behålla makten, är kvinnor ofta ett av de första målen – eftersom kvinnor symboliserar liv, frihet och framtid.

Och här kommer den del som fortfarande gör ont att erkänna: skam bor inte bara i en flicka. Den går i arv. Jag bar skam som inte började med mig.
Jag bar rädslan min mamma lärde sig.
Jag bar det min mormor aldrig fick säga högt.

Ärvd skam är vad som händer när en kvinna överlever genom att bli mindre – och sedan lär sin dotter samma strategi, för hon tror att det är det som håller henne vid liv.

Det är därför det som händer i Iran just nu inte är “ännu en nyhet från långt bort”. Det är samma berättelse som upprepar sig – bara med nya ansikten.

Idag demonstrerar iranska kvinnor för sina rättigheter, medan staten svarar med hot, gripanden, våld och skrämsel. Ändå fortsätter kvinnor att gå ut.

De fortsätter eftersom de vet något som många av oss lärde oss för sent:
när en diktatur vill behålla makten, är kvinnor ofta ett av de första målen – eftersom kvinnor symboliserar liv, frihet och framtid.

Och därför känner vi afghaner igen smärtan direkt.

Olika land. Samma manus.

Talibanernas förtryck av kvinnor är inte en “separat tragedi”. Det är en fortsättning på samma ideologi: kontrollera kvinnan – och du kontrollerar samhället. Gör henne till en kropp som måste gömmas, en röst som måste tystas, ett liv som måste begränsas.

Jag vet vad det gör med nervsystemet att leva i ständig vaksamhet – att alltid vara rädd för att bli iakttagen, bedömd, straffad.

För mig är detta inte teori. Jag har levt de psykologiska konsekvenserna av dessa regler. Jag vet vad det gör med en flicka att gång på gång få höra att hennes existens är ett hot. Jag vet vad det gör med en ung kvinna att tro att hon måste förtjäna kärlek genom lydnad. Jag vet vad det gör med nervsystemet att leva i ständig vaksamhet – att alltid vara rädd för att bli iakttagen, bedömd, straffad.

Det där fotot i svart chador handlar inte om tyg.
Det handlar om en barndom tränad i trauma.

Och om Sverige vill förstå varför så många kvinnor från Iran och Afghanistan bär djupa sår – varför så många brottas med ångest, skam, perfektionism och tystnad – då måste vi börja här:

Inte med “kultur”.
Med tvång.

Inte med “tradition”.
Med bestraffning.

Inte med “val”.
Med att valet aldrig erbjöds.

Sverige bär en stolt bild av jämställdhet och kvinnors rättigheter. Men solidaritet får inte vara en slogan. Solidaritet är ett beslut – om och om igen – särskilt när rubrikerna går vidare.

Svensk media har makt här. När världen fortsätter titta, ökar trycket. När världen tittar bort, blir repression billigare. När iranska kvinnors mod förminskas till korta notiser, vinner regimen en andra gång: den gör deras kamp till bakgrundsbrus.

Så här är min debatt, min vädjan – och min varning:

Gör inte iranska kvinnors motstånd till en avlägsen drama-serie.
Ideologin som raderar kvinnor stannar inte snällt innanför gränser. Den sprids genom politik, genom extremism, genom tystnad – och genom att kontroll av kvinnor normaliseras “för deras eget bästa”.

Om vi accepterar idén att kvinnor måste täckas för att vara säkra, har vi redan börjat överge friheten.
Om vi accepterar idén att kvinnor måste vara tysta för att respekteras, har vi redan gjort förtryck till “ordning”.

Och om du vill ha ett enkelt mått på om ett samhälle blir friare eller mer auktoritärt – titta på vad det gör med kvinnors kroppar och röster.

Därför står jag med de iranska protesterna. Inte som en kommentator, utan som någon som känner priset i kroppen. Och jag säger detta också som afghansk kvinna: när iranska kvinnor reser sig, blir det mod för afghanska kvinnor. Det blir tillstånd för oss i diasporan att sluta gömma oss, sluta be om ursäkt, sluta kalla vår smärta “privat” när den alltid har varit politisk.

Idag vägrar jag att tystna.
Och jag bjuder in dig att vägra tillsammans med mig.