Debatt: Den stora risken när det politiska språket hårdnar

I SVT:s Aktuellt den 3 december 2025 sa Jimmie Åkesson: 

– Jag vill inte integreras. Svenska folket har aldrig bett om att få integreras i de gamla partiernas mångkulturella kaos.

Uttalandet är effektivt formulerat. Det fångar en utbredd känsla av oro och frustration. Många människor upplever otrygghet, kriminalitet och ett samhälle som håller på att glida isär. Den oron är verklig och måste tas på allvar. 

Men just därför är det också nödvändigt att granska vilka svar som faktiskt ges på dessa problem.

För vad innebär det i praktiken att människor inte ska integreras? 

Om arbete, sociala sammanhang och delaktighet inte längre ses som mål – vad återstår då? Erfarenheten, både i Sverige och internationellt, är tydlig: segregation skapar inte trygghet. Den skapar parallella samhällen där misstro växer och där kriminalitet får bättre fäste. Det är inte en ideologisk invändning, utan en konsekvens av hur samhällen fungerar.

Jag bor själv i Skövdes mest mångkulturella område. 

Samtidigt är Sverige idag djupt beroende av arbetskraft inom vård, omsorg, skola och service. Det gäller i hela landet, även i mitt eget län. Detta är inte en åsikt, utan ett strukturellt faktum. Utan fungerande integration fördjupas personalbristen, välfärden försämras och samhällsklyftorna ökar. Alternativet till integration är inte stabilitet, utan ett svagare samhälle för alla.

Integration framställs ofta som ett hot mot svenska traditioner och sammanhållning. Men i praktiken handlar integration för de flesta människor om något betydligt enklare: att få arbeta, följa lagar och regler och ge sina barn en trygg framtid. Det är samma drivkrafter som präglar de flesta familjer i Sverige, oavsett var man är född.

Jag bor själv i Skövdes mest mångkulturella område. De flesta av mina grannar har rötter i andra länder. Ändå – eller kanske just därför – upplever jag trygghet i vardagen. Vi har gemenskap, vi hälsar på varandra och vi samarbetar kring trygghet i bostadsområdet. 

Det är inte ett idealiserat undantag, utan ett exempel på hur integration fungerar när människor ges förutsättningar att vara delaktiga.

Detta innebär inte att problem kopplade till migration och integration ska förnekas. Tvärtom. Men att beskriva integration i sig som ett hot riskerar att flytta fokus från lösningar till symbolpolitik. När exkludering normaliseras i språket blir den till slut också normaliserad i praktiken.

Ett samhälle blir inte tryggare av att människor hålls isär. Det blir tryggare när fler känner sig inkluderade, ansvarstagande och behövda. Det är den typen av integration som bygger tillit – och det är tillit, inte rädsla, som ytterst håller ett samhälle samman.