Den obetvingliga styrkan i solidaritet med Gaza

I dagarna fyller min fredskalla 15 år. Krukväxten lever och den har vuxit betydligt. Blomkrukan har blivit för trång.

Nej, jag brukar inte fira mina blomkrukors födelsedag. Men fredskallan är speciell. Jag fick den när jag gick ned för trappan på Landvetters flygplats den 3 juni 2010 och vi återvände efter Ship to Gazas första försök att bryta Israels blockad av Gaza.

Under fyra år hade Israel i strid med internationell lag blockerat in- och utförsel från Gaza. Skolböcker, leksaker, fotbollar, reservdelar till vattenreningsverk, byggmaterial var sådant som inte släpptes in. Effekterna var förödande. Mer än 100 000 arbetstillfällen hade försvunnit och 70 procent av invånarna var beroende av matutdelning. Under Israels krig året innan dödades nästan 1 500 palestinier och 5 300 skadades, merparten civila.

Den internationella Frihetsflottiljen där svenska Ship to Gaza ingick, bestod av sex båtar av olika typ och storlek, från små turistbåtar till en lastbåt och det stora turkiska passagerarfartyget Mavi Marmara. Båtarna var lastade med prefabricerade hus, avsaltningsanläggningar, sjukvårdsutrustning, elektriska rullstolar och fotbollar skänkta av Gothia Cup.

Ombord på båtarna fanns människor från hela världen. Den världsberömda svenska författaren Henning Mankell och svenska riksdagsledamöter, italienska operasångare och amerikanska exdiplomater, forskare och studenter. Många, liksom jag själv, med judisk bakgrund.

Målet var att genom en fredlig aktion fästa uppmärksamhet på blockaden, bryta den med vår aktion och tvinga Israel att avveckla den. Uppmärksamheten kring aktionen var enorm redan före avresan och det ledde till starka internationella påtryckningar på Israel. FN, EU:s utrikesminister och flera tunga politiker krävde att blockaden skulle avbrytas och USA:s president Obama ställde in sitt planerade möte med Netanyahu.

Israeliska elitsoldater i rånarluvor med automatvapen, elpistoler och chockgranater.

Aktionens styrka var att den var fredlig. Varje dag tränade vi hur vi skulle möta våldsamma attacker med icke-våld. Sista övningen var timmarna innan vi blev angripna.

31 maj klockan fyra på morgonen attackeras vår lilla båt Sfendoni på internationellt vatten av israeliska elitsoldater i rånarluvor med automatvapen, elpistoler och chockgranater. De är spända och otroligt nervösa och jag är rädd att de därför kommer att börja skjuta skarpt mot oss. Jag hör mig själv försöka lugna ner dem genom att förklara att vi är en fredlig konvoj som inte brukar våld. Flera av våra passagerare misshandlas. Värst utsatt är vår kapten Theodoros. Under timmarna in till israelisk hamn tar jag som läkare hand om dem så gott det går med de maskerade soldaternas vapen riktade mot oss.

De israeliska soldaterna stal alla datorer, telefoner, kameror och videokameror. Vi fick inte ens behålla vår packning. En del tvingades lämna sina bankkort och jag blev bestulen på mitt pass.

Ett dygn senare föstes Peter från England in i vår israeliska fängelsecell i Bersheba, nummer 5106. Han var ombord på Mavi Marmara och berättade att israeliska soldater dödat nio personer ombord och skadat ett 50-tal. Eftersom vi varit totalt avskurna från omvärlden var det först då vi fick klart för oss vidden av det israeliska våldet mot flottiljen.

Det var en medveten markering från den israeliska elitarmén: så här möter vi fredliga icke-våldsaktioner. På den linjen har man fortsatt. Alla senare aktioner från Frihetsflottiljen har stoppats med våld och sabotageaktioner, senast bombningen av Conscience på internationellt vatten utanför Malta den 2 maj i år.

En annan fredlig aktion, den stora marschen i Gaza, bestod av demonstrationer nära gränsen till Israel under 2018-2019 riktade mot blockaden av Gaza och för rätten att återvända. Vissa dagar demonstrerade över 10 000 personer. Israel svarade med att skjuta mot dem. 223 palestinier dödades och över 9 000 skadades.

15 år efter Ship to Gazas första aktion är det hög tid att vi erkänner också palestiniers rätt till demokrati och mänskliga rättigheter. Sorgligt nog så tvingas vi konstatera att försöken att med fredliga metoder uppnå det har tyvärr inte varit framgångsrika. Ett stort antal palestinska ledare har mördats och fängslats. Icke-våldsaktioner har mötts med militärt våld från en av världens starkaste arméer.

Blockaden har nu pågått i 19 år. Sedan vår aktion 2010 har Israel startat ytterligare fyra krig. Och nu pågår det femte, ett folkmord, där orden inte räcker till för att beskriva vad som sker.

Ansvaret för att stoppa detta vilar tungt på de stater och organisationer som möjliggör för Israels regering att fortsätta med sina brott mot internationella lagar. För som Henning Mankell sa apropå Ship to Gaza:

”Det är en fråga om mänsklig värdighet. Så länge som en enda människa inte har denna mänskliga värdighet är ingen enda av oss fri. Det är ytterst vad detta handlar om.”

Min fredskalla har levt ett hårt liv. Ibland har jag trott att den dött av uttorkning, ibland har bladen gulnat. Men den har alltid överlevt. Med lite vatten och kärlek reser den sig stolt. Emellanåt blommar den. Den kommer alltid att påminna mig om Frihetsflottiljen 2010 och den obetvingliga styrkan i solidaritet och medmänsklighet.