Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: De katalanska kandidaterna: En juridisk, inte politisk fråga

Carles Puigdemont när han röstats in i EU-parlamentet.
Carles Puigdemont när han röstats in i EU-parlamentet. Bild: Foto: AP/TT

Dagens ETC.

Fyra katalanska politiker har fått sin ledamotstatus i spanska parlamentet upphävd och två katalanska politiker har inte kunnat ta sina platser i Europaparlamentet i anspråk. Det stämmer, men det beror på juridik och rättstatens principer, inte deras politiska åsikter, skriver Spaniens justitieminister Dolores Delgado i ett svar på den katalanska regionala utrikesministerns Alfred Boschs debattartikel.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Den katalanska regionala regeringens minister för utrikesfrågor, institutionella relationer och öppenhet, Alfred Bosch, publicerade den 5 juni i denna tidning en debattartikel där, medan han poängterade Kataloniens starka pro-europeiska kall, efterlyste internationell solidaritet inför en situation där, med hans egna ord, ”valda katalanska företrädare och deras väljare (…) fråntas sina demokratiska och politiska rättigheter av rent politiska skäl”. Detta, och andra, av hans påståenden kräver viktiga förtydliganden.

Det stämmer; i maj beslutade Spaniens parlament och senat enhälligt att upphäva ledamotstatusen för fyra personer – katalanska politiker- som just nu befinner sig under preventiv häktning efter en rättegång i Spaniens Högsta domstol för grova brott, i väntan på dom. Rättegången har direktsänts, vilket bevisar att den har ägt rum med alla önskvärda garantier och öppenhet.

De här fyra personerna valdes i spanska valet, som ägde rum den 28 april. Domarna godkände att de skulle hämta sina ledamotsackrediteringar och att de deltog vid parlamentets öppnande. Enligt Alfred Bosch, togs beslutet att upphäva deras status som ledamöter enbart av politiska skäl. Men sanningen är att beslutet togs i enlighet med den spanska processrätten, som Högsta domstolen underströk, baserat på en motiverad redogörelse från Kongressens juridiska tjänst.

Alfred Bosch nämner ett annat fall: Tre andra politiker som kandiderade till EU-valet (en av dem, Oriol Junqueras, var första namn på sitt partis lista både i det spanska valet 28 april och i EU-valet den 26 maj). Alla står inför allvarliga rättsliga anklagelser för grova brott som uppror, uppvigling, förskingring av offentliga medel och olydnad.

Varje EU-medlemsstat har ansvaret att meddela Europaparlamentet vilka kandidater som uppfyller kraven för att bli formellt valda. Det är lagarna i varje land som styr alla procedurer beträffande detta ändamål.

Två av kandidaterna till Europaparlamentet, Carles Puigdemont och Toni Comín, bor nuförtiden utanför Spanien. De har åtalats för samma allvarliga brott som nämnts ovan, och de flydde rättvisan. I Spanien är det inte möjligt att döma någon in absentia, eftersom rättsystemet är extremt månt om de åtalades rättigheter. Den spanska vallagstiftningen kräver att, för att bli förklarad som vald och kunna hämta sin ackreditering som ledamot, måste kandidaten svära eller lova sin lojalitet till den spanska konstitutionen. Detta måste göras personligen och på plats i Madrid.

Carles Puigdemont och Toni Comín är onekligen mycket medvetna om att en eventuell resa till Spanien skulle innebära att de skulle bli lagförda, och det är för att förhindra detta som de nu försöker skapa en spänd situation på den internationella arenan. Oriol Junqueras, under provisoriskt häkte i Madrid, skulle eventuellt kunna få lämna fängelset för att kunna följa ovannämnda procedur. Dock är det endast den behöriga spanska rättsmyndigheten, det vill säga Högsta domstolen, som får fatta detta beslut.

Alla dessa personer har sett, eller kan komma att se, sina politiska rättigheter begränsade, i enlighet med spansk lagstiftning, ja, men inte på grund av sina politiska idéer, som Alfred Bosch antyder, utan på grund av deras förmodade brottsliga handlingar, för vilka det spanska rättssystemet har öppnat straffrättsliga förfaranden. I det spanska parlamentet, och i Europarlamentet, kommer det att finnas andra ledamöter som ivrigt kommer att försvara Kataloniens självständighet utan något som helst problem; ledamöter som varken är åtalade eller anklagade för något brott.

Slutligen, nämner Alfred Bosch ett yttrande nyligen – ett icke-bindande utlåtande- av FN:s arbetsgrupp för godtyckliga kvarhållanden. Spanien är mycket engagerat i försvaret av FN:s system, särskilt av alla mekanismer och speciella procedurer för att försvara de mänskliga rättigheterna, samtliga av vilka Spanien är del av.

Emellertid måste jag uttrycka min förvåning inför den skriande bristen på exakthet i slutsatserna i ovannämnda dokument. Till exempel bortser arbetsgruppen ifrån att Spanien tillämpar maktdelningsprincipen som kännetecknar alla rättsstater, när den kräver att den spanska staten ska frige personer som är häktade i väntan på dom, ett beslut som, som i alla demokratiska länder, endast får fattas av rättssystemet, utan att den verkställande makten  på något sätt kan ingripa.

Dessutom godtar arbetsgruppen som bevisade vissa fakta som är just nu under granskning av Spaniens Högsta Domstol, vars domare överlägger och skriver domen efter en fem månaders lång rättegång. Arbetsgruppen agerar som domare och part samtidigt, och därmed angriper den domstolens självständighet. Arbetsgruppen går mycket längre än sitt eget mandat när den påstår att det inte finns någon anledning, inte bara för en häktning, utan för en rättegång.

Alfred Bosch glömmer dock att nämna det nyutkomna beslutet som ECHR (Europeiska Domstolen för Mänskliga Rättigheter) fattade i Strasbourg den 28 maj och som, i motsats till Arbetsgruppens åsikt, är ett rättsligt beslut och, därav, lagligt bindande.

ECHR:s beslut bekräftar att, enligt rättsstatens principer, det är själva lagen som är demokratins garant, och att lagen skapar och definierar sättet på vilket den tillämpas. I sin dom understryker ECHR att den spanska Konstitutionsdomstolens beslut som upphävde det katalanska parlamentets möte den 9 oktober 2017, där man hade för avsikt att proklamera Kataloniens självständighet, hade lagens stöd och var ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”, eftersom beslutet fattades med det legitima målet att upprätthålla den allmänna säkerheten och garantera den konstitutionella ordningen.

Jag instämmer med Alfred Bosch i att Katalonien – likväl resten av Spanien- säger ja till Europa. Och detta betyder, först och främst, att alla måste underkasta sig rättsstatens principer. Det är helt enkelt oacceptabelt att ändra den konstitutionella ordningen med allt annat än legala och demokratiska medel, som själva ECHR hävdade den 28 maj. Den spanska konstitutionen, som skapar en av de mest decentraliserade staterna i världen, och garanterar breda befogenheter till landets autonoma regioner, erbjuder samtidigt en specifik procedur for reformer. Denna är vägen framåt.

00:00 / 00:00