Debatt: Dags släppa Israelhatet – men fortsätta kritisera politiken

När jag får höra att SSU i Skåne haft talkörer som sjungit om att ”Krossa sionismen” på sitt första maj-tåg är det ingenting som förvånar mig. Tvärtom undrar jag hur många inom vänstern som, om de skulle vara helt ärliga, egentligen tycker att det är något fel med den här parollen. Trots det är det ett märkligt slagord. Sionismen är Israels nationella rörelse som ledde fram till bildandet av Israel som stat. Ett krossande av sionismen måste rimligen betyda att man vill avveckla Israel som stat, på det ena eller det andra sättet. Vi ser inte någon annan stat som delar av vänstern vill avveckla helt och hållet. ”Krossa Ungern!”, eller ”Krossa Irak!” framstår som rätt märkliga slagord. Vad är det då som är så unikt med Israel?

I likhet med de allra flesta länder på kartan är Israel en kolonial konstruktion, där kolonialherrar en gång delade upp kartan med linjaler i cigarröksfyllda rum. I likhet med Polen och Pakistan blev landet till i och med populationsförflyttning in och ut ur landet efter andra världskriget med en enorm mängd mänskligt lidande. I likhet med Turkiet och Ryssland är det en ockuperande makt. I likhet med Marocko har Israel en civil bosättarpopulation för att konsolidera sin ockupation. I likhet med arabvärlden har Israel en maktuppdelning mellan sekulära nationalister och religiösa fundamentalister. I likhet med USA och Ungern har Israel en populistisk regering som stödjer sig på ultrakonservativa och fascistiska partier.

Den israeliska propagandan, ”hasbara”, brukar också räkna upp andra staters människorättsbrott i syfte att vifta bort all kritik. Min poäng är inte denna. Tvärtom måste man kritisera Israel, både för ockupationen av Västbanken och för den vettlösa blockaden mot Gaza. Syftet med denna text är enbart att visa att det är en myt att Israels skulle vara unikt. En farlig myt. Den deprimerande sanningen är att alla Israels fel och brister är alltför vanliga i vår värld. Delvis är myten Israels egen, tack vare att framträdande israeler genom historien kallat landet ”nationernas ljus” och ”en villa i djungeln” så öppnade de porten för att den exakta motsatsen skulle påstås av Israels fiender. Båda dessa myter – himmelen eller helvetet, är naturligtvis fel, men vi bör vara medvetna om att de existerar.

Det enda som gör Israel verkligt unikt är att det är världens enda judiska stat. För att komma till kärnan av vad ”krossa sionismen” verkligen betyder måste frågan om antisemitism tas upp. Vänsterns förhållande till judendomen går i en ganska rät linje. Vältaliga Israelkritiker vet att man inte under några omständigheter får prata illa om judar som grupp, men man får säga nästan vadsomhelst om Israel, även om många av dessa nidbilder kommer från ett Mellanöstern fullt av antisemitism.

Man är inte automatiskt för ockupationen om man är för Israels mer liberala aspekter, såsom läget för hbtq-personer. Man måste få prata om ett land som har både pride-parader och bosättare som hugger ner olivträd. Det måste inte vara det ena eller det andra. Bojkotta kulturevenemang eller älska våld och förtryck. Detta är ett smakprov på hur antiintellektuellt Israeldebatten förs. Vi måste fråga oss varför det är så, då ingen analys av andra länder ser ut såhär, varför detta hat till dumhetens gräns? De som slängs bort i denna svartvita värld är alla de som inte passar in. Framförallt den israeliska vänstern men också människorättsaktivister som kämpar mot Hamas eller mot palestinska myndighetens korruption.

Är det inte dags att släppa hatet mot Israel? Om sociala medier har lärt oss någonting alls det är att antisemitismen aldrig är längre bort än ett tangentbord. Dessutom, om det inte finns en skillnad mellan Netanyahu och Rabin, om freds­rörelsen och bosättarna är samma sak finns det inget sätt att analysera situationen. För ”krossa sionismen-vänstern” är situationen ett rent helvete tills Israel inte finns längre. Sen blir allt bra. Den här analysen låter som ett skämt om det hade handlat om ett annat land. Men de flesta i vänstern tänker verkligen inte längre än att “Israel: dåligt, palestinierna: bra”. Jag vet eftersom jag gjorde det själv innan jag kom till Israel för första gången. Problemet med detta fyrkantiga resonemang är bara att vi har ett exempel precis över gränsen. I Syrien får vi se hur det brukar gå när stater helt enkelt inte finns längre. Kanske är det bättre med en plan för israeler och palestinier? Bara en tanke.

I stället för ”Israelkritik” finns det gott om skäl att återgå till principer. Militär ockupation är dåligt, religiös fundamentalism är dåligt, fascism är dåligt. Jämlikhet är bra, jämställdhet är bra, pressfrihet är bra. Oavsett om det handlar om araber eller judar som utför förtryck eller motsätter sig förtryck. Det känns så konstigt att behöva förklara det uppenbara. På detta sätt kan man börja ana en framtid där man kan stödja grupper och individer som vill se en bra framtid för både israeler och palestinier, och fördöma de som förtrycker.

Häromkvällen var det Yom Hazikaron i Israel, då Israel minns de israeler som dött en våldsam död i krig och under konflikten. En grupp, ”Bereaved families for peace”, har i tio år nu bjudit in också palestinier som vill minnas sina nära och kära för att visa att sorg inte har någon nationalitet eller etnicitet. Netanyahu vill stoppa dessa palestinier från att ens komma till Israel, eftersom det stör hans ideologi att folk skulle ha något gemensamt. Min känsla är att stora delar av den svenska vänstern entusiastiskt håller med honom. Vad finns det för poäng med att visa att sorg är samma sak för alla människor om den enda idén som finns på bordet är att din stat behöver försvinna?