Debatt: Dags för en folklig Europapolitik

Den svenske vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedts utspel inför EU-valet ger folkrörelsernas EU-motstånd och sammanhängande EU-kritik ensam rollen som politisk opposition.

Sjöstedt vill ställa EU-motståndet åt sidan till förmån för en önskelista av osammanhängande krav om att bryta med storföretagens makt, klimatfrågan, human asylpolitik och jämställdhet.

Kraven kunde vara tagna ur miljö- och solidaritetsrörelsen Jordens Vänners handlingsprogram förutom att de helt saknar de delar som gör att kraven kan hänga samman. Jordens Vänner förordar en konstruktiv lösning på den samlade sociala och ekologiska krisen i Sverige och världen genom offentliga investeringar för en rättvis omställning.

Ett program för att göra samhället mer rättvist genom att ställa om jord- och skogsbruk, energi, transporter, industrin och stärka gemensamma välfärden. Ett sådant program som delvis kan vara lånefinansierat är något Sjöstedt avvisat när det i lite annorlunda tappning med begreppet totalrenovera Sverige förts fram inom Vänsterpartiet. Det vore att ”skicka räkningen till våra barnbarn” menar han med ett ordval som kan betecknas som grov demagogi.

Jordens Vänner står också upp för fred och internationell solidaritet, två frågor som är helt frånvarande i Sjöstedts utspel inför EU-valet. Detta när EU:s militarisering står högt om inte högst på dagordningen i Bryssel, Sverige använder EU-fördrag som skäl för att delta i Nato:s militärövningar och orättvisa handelsavtal sätter småbrukare i både EU och resten av världen i fara medan storföretagen kan roffa åt sig höga vinster och billiga råvaror.

När nu Vänsterpartiledaren följer Miljöpartiet i spåren finns inget riksdagsparti kvar som tydligt stödjer folkrörelsernas EU-motstånd. Sverigedemokraterna står för raka motsatsen. Detta parti låter Timbro och Svenskt näringsliv utforma sin taktik inom ramar som Antonia Ax:son Johnson och Dagens Industri fastställer. Samma näringslivsintressen som utformade EU:s grundlag Romtraktaten så att marknadslösningar skulle ha överordnat värde framför sociala och miljömässiga värden styr också Sverigedemokraterna.

Samtidigt sker det något nytt bland Europas folkrörelser och närstående partier. I det land som mer än något annat haft folkrörelser och partier som ensidigt förordat EU som lösningen på Europas problem hörs nu radikalt andra tongångar. I Tyskland ordnade Attac en Europakonferens i oktober med stöd av IG-Metall och andra stora fackföreningar, tyska Jordens Vänner och Via Campesina med fler.

Mötet gav bland annat högsta prioritet åt en ”ny politik för avspänning mellan EU och Ryssland.” När progressiva, ekologiska och vänsterkrafter möttes på European Forum i Bilbao 9-11 november hördes samma tongångar. Mötet uppmanade till aktion mot upprustningen och att stödja en pan-europeisk konferens för gemensam säkerhet och flyktingmottagning tillsammans med en ny ekonomisk modell för social och ekologisk utveckling, jämlikhet mellan könen samt demokrati och pluralism.

Det börjar gå upp för allt fler att vi står inför allvarliga sociala och ekologiska problem. Då räcker det inte med att föra fram de enskilda frågor som massmedia för stunden lyfter fram och lydigt anpassa det överordnade budskapet till vad som det rådande parlamentariska läget tycks sätta för ramar. Den gemensamma välfärden är utsatt för allvarlig nedmontering, artutrotning är ett lika allvarligt globalt miljöhot som klimatfrågan och det miljöhot som snabbast skulle slå ut mänskligheten är ett kärnvapenkrig.

Det börjar också gå upp för allt fler som tar politik seriöst att Europa har 710 miljoner invånare och EU snart 420 miljoner. När EU militariseras och driver en orättvis handelspolitik mot omvärlden och en ekonomisk modell som ökar klyftorna mellan centrum och periferi behövs ett pan-europeiskt samarbete. Det är dags för en folklig allians i alla länder för fred på jorden och fred med jorden!