Debatt: Det behövs ett manligt uppror för den goda manligheten

Jag är en typisk medelålders vit man. Jag har en dotter som just fyllt 25. Hon var bekant med en annan 25-årig kvinna, hon som nyligen bragts om livet i det bestialiska mordet i Rönninge. 

När vi i går kväll pratade om mordet blev det ett tårfyllt, sorgset, upprört och nästan hopplöst samtal om vad det betyder att vara ung kvinna i dag. Att alltid vara rädd när man är ensam. Att ta emot nedlåtande kommentarer på jobb och i skolan. Ovälkomna beröringar. Ifrågasättande. Och att veta att bara en bråkdel av våldtäkter anmäls och bara en bråkdel av dem leder till åtal och ännu färre till fällande dom.

Det kan verka vara en ”kvinnofråga”. Men det är uppenbarligen inte tillräckligt. Jag tror att det behövs ett manligt uppror för den goda manligheten! Vi måste en gång för alla manifestera att det inte är manligt att håna, slå, misshandla eller mörda flickor eller kvinnor. Och sedan återuppfinna den enkla insikten igen och igen.

Det kan aldrig vara kvinnornas ansvar att säkerställa sin egen säkerhet – det måste framför allt vara ett ansvar för oss män att skapa en manlighet som aldrig skulle begå dessa hemska brott. Det är män som måste ändra beteende, inte kvinnor som ska bli bättre på att skydda sig! Några slutsatser:

1. Män måste vara föredömen i alla lägen! Vi kan aldrig tillåta kvinnofientliga beteenden, uttalanden eller skämt! Någonsin! Att hålla käft är att uppmuntra.

2. Pappor måste uppfostra sina söner i vad det är att vara manlig – stå upp för goda värden, aldrig tala nedlåtande till kvinnor eller ta på dem på ett nedlåtande sätt. Pojkarna måste förstå att det inte är okej att hota, följa eller tvinga flickor till – och att de ska respektera flickors rädsla när de går hem på kvällar eller är ensamma i manliga miljöer.

3. Skolan (lärarna och rektorerna) måste agera så fort någon pojke agerar nedlåtande mot en flicka för att hon är flicka eller använder ord som hora i något enda sammanhang. Vad som är okej i skolan blir ett mönster senare i samhället.

4. Föräldrar måste reagera om deras söner – om än ”oskyldigt” i en kärleksfull förälders ögon – någonsin uttalar sig nedlåtande om flickor. Om en lärare/polis/socialsekreterare påtalar olämpligt beteende så måste varje förälder ta det på allvar. Ta inte era barns ”sanningar” för givna. Ifrågasätt dem mer än de vuxna tjänstepersoner som påtalar dåligt beteende.

5. Rättsväsendet måste ta våld mot kvinnor på särskilt stort allvar, i förhållanden och bekantskaper – men minst lika mycket när en kvinna utsätts för slumpmässigt våld bara för att hon är kvinna. Att våldföra sig på en kvinna bara för att hon är kvinna är ett hatbrott lika allvarligt som att våldföra sig på någon på grund av hudfärg eller religion. Risk för återbrott måste få konsekvenser vid frigivning i kriminalvården, psykiatrin måste bedöma risker för våld vi bedömning av vårdbehov. 

6. Vi alla som utgör samhället måste reagera mot allt som utgår från att män upplever sig vara bättre, överlägsna eller av speciella rättigheter mot kvinnor under narrativet att kvinnor är det ”svaga könet”! Det finns inget svagt kön – och själva idén bejakar tankemönstret att män är starkare än kvinnor – och därifrån är inte steget långt till att tro att män har rätt att utöva den styrkan i våld mot kvinnor.7. Vi alla måste stå upp för de värderingar vi tror på och alltid reagera när vi stöter på olika värderingar och bedömningar av hur vi beter oss mot varandra – oberoende på om vi är manliga eller kvinnliga! Det är inte en manlig instinkt att kladda på okända kvinnor genom att ta dem på olika kroppsdelar. Återigen, acceptans skapar också beteenden!

8. I kompisgänget har vi alla en skyldighet att agera om kompisar och bekanta drar till med dåliga skämt eller kvinnofientliga beteenden mot individer i våra umgängeskretsar.

9. I arbetslivet bör vi alla reagera på beteenden som cementerar fördomar och kvinnonedlåtande beteenden. Det gäller både under arbetstid och på personalfester/after work!

10. Som medmänniskor får vi aldrig se våld mot kvinnor som naturligt. Vi måste tillåta oss att känna äckel, sorg, desperation och uppgivenhet, men sedan bestämma oss för att vi vill agera på alla sätt som går.

Kort sagt, vi alla – men framför allt vi män – borde alltid stå upp för den goda manligheten.