Debatt: Där friheten en gång bodde

Under det senaste året har den svenska debatten om övervakning och personlig integritet intensifierats. Den 12 november 2024 föreslog Justitiedepartementet att hemlig dataavläsning ska permanentas som ett verktyg i brottsbekämpningen. Förslaget ger polis och Säkerhetspolisen (Säpo) rätt att utan tidsbegränsning avlyssna och avläsa digital kommunikation, inklusive mobiltelefoner, datorer och krypterade chattjänster. Kort därefter meddelade Säpo att man planerar att masslagra elektronisk kommunikation och internettrafik under längre perioder – en åtgärd som utvidgar övervakningens räckvidd bortom traditionella teleoperatörer.

Dessa lagförslag står i direkt motsättning till syftet med GDPR, som antogs 2018 för att stärka individens kontroll över sina personuppgifter. När nya lagar nu möjliggör hemlig dataåtkomst i brottsbekämpande syfte, urholkas de grundläggande principerna om ändamålsbegränsning, radering och transparens.

För biblioteken innebär utvecklingen en akut konflikt mellan deras uppdrag som fria informationsrum och de växande krav på insyn från staten. Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) slår fast att uppgifter om enskildas lån, reservationer eller andra beställningar är sekretessbelagda. Men generalklausulen i samma lag ger polis och åklagare rätt att begära ut dessa uppgifter om det krävs i en utredning – något som direkt krockar med GDPR:s skyddsbestämmelser.

Särskilt oroande är den föreslagna lagen om nationell säkerhetslagring, planerad att träda i kraft den 1 mars 2026. Den ger Säpo rätt att masslagra all elektronisk kommunikation under upp till två år – inklusive krypterade tjänster som WhatsApp och Signal. 

Lagen nämner inte biblioteken specifikt, men eftersom de ofta betraktas som skyddade zoner för informationsfrihet finns en hög sannolikhet att även nätverkshistorik och datoranvändning på bibliotek omfattas. Det skapar en paradox: de institutioner som ska främja kritiskt tänkande och fri åsiktsbildning riskerar att förvandlas till delar av en statlig övervakningsinfrastruktur.

Samtidigt föreslås i ”Färdplan för Sverige” (AI-kommissionens slutbetänkande, SOU 2025:12) att folkbiblioteken ska bli nav för AI-kompetens och folkbildning. Mellan 2025 och 2029 avsätts 100 miljoner kronor per år för att skapa AI-hubbar där allmänheten kan testa AI-verktyg och delta i workshops. 

Syftet är demokratiskt lovvärt – men det öppnar också för att digitala fotavtryck samlas in i miljöer där anonymitet tidigare varit en självklarhet. Utan tydliga gränser mellan informationsfrihet och datainsamling riskerar AI-satsningen att underminera bibliotekens trovärdighet som frizoner för det fria ordet.

Det juridiska stödet för bibliotekens anonymitet vilar främst på Offentlighets- och sekretesslagen samt bibliotekslagen (2013:801), där det fastslås att biblioteken ska främja det demokratiska samhällets utveckling genom kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. För att dessa målsättningar inte ska urholkas behövs tydliga instruktioner om hur bibliotekarier ska agera vid förfrågningar från polis, åklagare eller Säpo – inklusive beslutsgång, dokumentation och låntagarens möjligheter att överklaga.

Biblioteksväsendet måste dessutom prioritera tekniska lösningar som automatiskt anonymiserar och gallrar användardata. Låneuppgifter bör raderas direkt efter återlämning. Dator- och nätverkshistorik bör inte sparas längre än absolut nödvändigt. Nationella riktlinjer och återkommande utbildningar är nödvändiga, där jurister, dataskyddsexperter och integritetsombud klargör hur bibliotekspersonal ska agera inom lagens ramar – särskilt i ett juridiskt landskap där hemlig dataavläsning blivit normaliserat.

Politiken måste inse att bibliotek är unika sociala rum där idéer får cirkulera fritt – utan rädsla för att digitala fotspår ska samlas in och lagras. 

Det civila samhället – biblioteksföreningar, fackförbund och ideella organisationer – har en viktig roll att spela. De måste delta aktivt i den offentliga debatten och motsätta sig lagförslag som hotar anonymiteten och yttrandefriheten. I takt med att biblioteken blir strategiska pedagogiska AI-noder behöver medie- och informationskunnighet stärkas så att medborgare förstår hur AI fungerar – och vilka övervakningsrisker som följer i digitala miljöer. Utan denna folkbildning riskerar AI-satsningarna att leda till ökad spårbarhet snarare än ökad frihet.

Politiken måste inse att bibliotek är unika sociala rum där idéer får cirkulera fritt – utan rädsla för att digitala fotspår ska samlas in och lagras. Om biblioteken inte längre kan garantera anonymitet, blir det i praktiken omöjligt för medborgare att söka kontroversiella eller radikala texter. Det i sin tur urholkar demokratin.

I en tid när staten breder ut sitt nät av övervakning är biblioteken den sista fristaden för det fria ordet. Här kan lokala regler och etiska riktlinjer fortfarande användas för att skydda alla besökare – oavsett bakgrund eller åsikt. 

Biblioteket måste stå pall mot såväl befintliga som kommande krav på insyn. 

Det är därför dags att slå larm.

Biblioteket måste stå pall mot såväl befintliga som kommande krav på insyn. Det måste förbli ett rum där tanken är fri – utan att kompromissa med säkerhet, men utan att överge sitt uppdrag.