Debatt: Checklistor istället för sunt förnuft

Det saknas inte kritik av nyliberalismen och New public management. Nyligen skrev till exempel Elisabeth Gerle om hur vi görs till kunder i allt fler sammanhang och hur professionella kompetenser urholkas. Vi blir alltmer underordnade en
administrativ överbyggnad som sysselsätter en växande kontrollerande klass. Avståndet mellan ledning och utförare ökar, när verksamheternas styrning i allt högre grad förlitar sig på de bilder av verksamheten som den administrativa apparaten levererar, samtidigt som utrymmet för professionella omdömen minskar.

För något drygt år sedan åkte jag med ett X2000-tåg som krockade med en älg – med förödande konsekvenser för både älgen och loket. Efter lång väntan blev vi till sist evakuerade till ett annat tåg. Evakueringen gick lugnt och utan incidenter. Väl ombord på det nya tåget blev det förstås trångt, men alla hjälptes åt och stämningen var ganska god. Alla trodde ju att vi snart skulle komma iväg igen. Men så blev det inte. När den nya lokföraren efter ytterligare någon timme kom och satte igång tåget körde hen mot en röd lampa och måste tas ur tjänst och ersättas med en ny lokförare – allt enligt reglerna. Det blev flera timmars väntan igen. Det fanns visserligen en lokförare bland passagerarna, men alla beslut sköttes centralt och det finns fullt av tydliga regler för hur det ska gå till att få en ny lokförare på plats. Det finns också mängder av regler för tågpersonalen. Så när en kvinna som hade en hund med på tåget blev alltmer orolig för hur länge hunden skulle kunna hålla sig (hon var alltså inte med på olyckståget så hunden kunde inte kissa i samband med evakueringen) fick inte personalen öppna dörrarna.
Det är inte svårt att idag hitta exempel på situationer där det lokala förnuftet är satt ur spel. Verksamheter styrs genom att formulera tydliga mål som kan mätas och bockas av i resultat-
uppföljningarnas checklistor. Det ska inte råda något tvivel om vad som ska göras.  

Ett exempel på det hörde jag nyligen i P1. Radioinslaget handlade om bristerna när det gäller läkarbesöken på äldreboendena. De boende har inte fått träffa läkare i tillräcklig utsträckning. Problemet beskrevs som att det saknades regler för i vilken omfattning de äldre har rätt att träffa en läkare. Det enda som fanns angivet var att det skulle ske i tillräcklig omfattning. Detta uppfattades som ett problem som handlade om brist på tydlighet.
Den lösning som helt okritiskt svaldes av reportern var att tydliggöra hur många läkarbesök som kan anses vara tillräckligt. Att olika människor har olika behov och att omständigheter kan variera och att det därför behövs personer som kan bedöma vad som är tillräckligt i varje fall var uppenbarligen ingenting som vare sig reportern eller experten som intervjuades funderade över.

I ett system som inte ger de som arbetar utrymme för att använda sitt eget förnuft och omdöme fungerar det kanske inte att skriva ”i tillräcklig omfattning”. Den som går utanför reglerna riskerar repressalier – alltifrån utebliven löneförhöjning till att bli av med jobbet beroende på anställningsform.  
Osäkerhet och ängslighet frodas och verksamhetens olika delar förmår inte styra sig själva när så behövs. I ett sådant system är det svårt att göra något annat än att följa regler och undvika att fatta egna beslut.

Vi lever idag med en styrnings-
ideologi där det uppfattas som helt naturligt att besvara en fråga om vad som ska göras om en verksamhet fungerar dåligt med att sätta upp mål för att det ska fungera bättre. Istället för att tala om saken, om vari problemen består, ska problemen åtgärdas genom tydliga mål och kontroll av resultaten. Som om det räcker med att vilja förbättring för att åstadkomma förbättring. Som om vi redan vet allt och nya kunskaper inte behövs. Som om allt är en fråga om att tydliggöra hur mycket och hur ofta av allt möjligt.
Det är ett styrsystem som inte erkänner det som brukar kallas ”tyst kunskap” och som strävar efter att kartlägga och evidensbasera allt genom forskning. Den handfallenhet som kan uppstå i väntan på ”vetenskaplig evidens” skrev Theodor Kallifatides om i en artikel nyligen (Dagens ETC 22/2). Han pekar där på hur det framförallt i kristider blir tydligt att det behövs ett förnuft som inte enbart förlitar sig på vad forskningen visat och vi med visshet kan säga. Då blir det viktigt ”att vidga ramarna för tänkandet, att kunna gå förbi reglerna för att möta undantaget. Det är ju vad en kris är. Det är undantaget.” Detta förutsätter dock ett utrymme för det personliga omdömet och ett erkännande av nödvändigheten av det omätbara såväl som det ovetbara för en god verksamhet, vilket ju Jonna Bornemark skrivit flera böcker om.
Det har länge funnits en växande frustration bland de som arbetar i verksamheterna såväl som bland ”kunderna” som istället för ett verkligt inflytande endast tillåts påverka genom att uttrycka sin grad av ”kundnöjdhet”. Samtidigt tycks tron på resultatuppföljningar och ”kvalitetssäkringssystem” orubbad bland de som leder och styr verksamheterna. Inom skola och utbildning, den sektor jag kan, har New public managementstyrningen ett dubbelt grepp om verksamheterna. Dels genom att i allt högre grad detaljstyra skolornas verksamheter och dels genom att resultatstyra elevernas lärande. Både lärare och elever styrs mot att fokusera resultat och prestationer istället för kunskaper och bildning. Detsamma gäller den högre utbildningen där fokus på lärandemål och resultatuppföljningar genom ständiga utvärderingar börjar närma sig det löjligas gräns.
Hur långt måste det gå innan det blir möjligt att på allvar ifrågasätta det styrsystem som vi är inneslutna i och som alltmer tycks skruvas åt. Samtidigt som utrymmet för det lokala förnuftet på golvet minskar kommer ledningen allt längre från de verksamheter som ska styras. Om styrningen anpassar sig efter ”kundernas” nöjdhet utan djup kännedom om verksamheternas innehåll är det inte konstigt om det blir konstigt.  
 
Innan jag var hemma var förseningen uppe i närmare tolv timmar. Hade lokförare och övrig tågpersonal kunnat och fått lov att använda sitt eget omdöme är jag övertygad om att väntetiden hade kunnat kortas, och att hunden fått komma ut och kissa. Och kanske hade det gått att låta oss hopträngda passagerare komma ut och lufta oss lite medan vi väntade.