Opinion
Debatt: Boendet är vår största orättvisa och det grövsta politiska sveket
Dagens ETC.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Vi vistas halva livet i bostaden och lägger en stor del av livsinkomsten på vårt boende. Men detta sker under starkt diskriminerande villkor beroende på boendeformen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
De ungefär tre miljoner av oss som är hyresgäster betalar 2 000–3 000 kronor (benämns hyrskatten) mer i månaden än övriga, som bor i bostadsrätt eller egnahem. Samhället premierar investeringsobjekt framför bostaden som medborgerlig rättighet. Det absurda är att de flesta som premieras är de bättre ställda i samhället medan de som betalar mer ligger i den nedre tredjedelen av löneskalan, vilket är under den nivå som samhället kräver för det billigare boendet.
Att många decennier har passerat utan att denna orättvisa har justerats måste betraktas som ett gigantiskt politiskt svek mot rätten för alla medborgare att ha en bostad till rimliga villkor.
Politiken har ju tvärtom lett till ytterligare premieringar av den ägda delen. Slopad fastighetsskatt blev ett bejublat lyft för husägaren. Rotavdraget gäller för det egna boendet, inte för hyresgästen. Ränteavdragen bidrar ytterligare till att medel delas ut, som istället borde gå till investeringar ibland annat skola och omsorg. Osannolika värdeökningar i investeringsobjekten stegrar orättvisan ytterligare. När en stor del av hyresgästens livsinkomst bara är förbrukad, lämnar den ägande efter sig goda tillgångar utan beskattning av vare sig arv eller förmögenhet.
Den som kan läsa och tänka vet ju redan detta. Det tragiska är emellertid, att frågan är politiskt vansklig att lösa. Den dryga hälft som är privilegierad skulle knappast rösta på förslag från kloka politiska reformarbeten, som med nödvändighet måste skära i de egna subventionerna. Alternativt kan man premiera även det hyrda boendet, exempelvis slopa fastighetskatten och en massa avgifter för hyresfastigheter. Men detta skulle kräva (omöjliga) skattehöjningar i samhällets budget.
Hur vänder man sig i det trånga utrymmet, medan solidariteten förtvinar och klyftorna bara ökar?
