Debatt: Blondinbella vet inget om kissblöjor och liggsår

Det är en av mina första sjukskrivningsdagar. Jag har varit här förut. Den här gången klarade jag två och en halv månad som timanställt vårdbiträde.

Framför mig ligger nu en golgatavandring av ansökningar, sjukintyg och läkarbesök. Jag vet att det kommer dröja minst två till tre månader för min handläggare på Försäkringskassan att lägga samman mina arbetstimmar från olika arbetsgivare. Om jag har tur får jag då tillslut en sjukpenninggrundande inkomst och kan få ut sjukersättning retroaktivt.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det är när jag går in på Försäkringskassans hemsida som jag sätter Cymbaltan i halsen. Jag möts av en välsminkad Isabella Löwengrip som i knytblus berättar om sin tidigare utbrändhet.

Parollen är ”Alla behövs i laget Sverige”. I Försäkringskassans och Isabella Löwengrips värld kan man tydligen välja att inte bli utmattad bara genom att göra andra prioriteringar. Ändå vet jag och tusentals andra löntagare att arbetsmarknaden för de allra flesta inte ser ut så.

Sedan 2010 har sjukskrivningsantalet till följd av psykisk ohälsa nästintill fördubblats varje år. Lejonparten av de som sjukskrivs för psykisk ohälsa är kvinnor som arbetar i människonära yrken.

I Stockholms läns landsting drivs i dag 90 procent av den geriatriska vården av privata aktörer. Statistiskt har privata vårdbolag som minst 10 procent lägre personaltäthet än kommunala verksamheter. Därutöver har de privata aktörerna långt fler timanställda.

Med osäker anställning tvingas man vara lojal mot arbetsgivaren även då man upplever att vården och arbetsmiljön brister.

Indirekt förlorar man sin grundlagsfästa yttrande- och meddelarfrihet. På så vis skjuts de etiska krav som egentligen ställs på vård- och omsorgspersonal (reglerat i Lex Sarah) i sank. För den enskilda arbetstagaren innebär det att man inte kan ställa krav på arbetsmiljö och etik, i förlängningen fråntas man sin möjlighet att göra ett bra jobb.

Följden blir en orimligt hög arbetsbelastning och att man kompenserar för rådande brister genom att jobba för ”flera”. Ofta utsätter man sig då också för risker till exempel att man ”slarvar” med tunga lyft eller går själv på en dubbelbemanning.

Personalens situation får också konsekvenser för vårdtagaren genom att vården blir bristfälligt utförd där de antal timmar och insatser som kommunens biståndshandläggare beslutat om inte blir utförda korrekt. Fortfarande har samhället och den enskilda vårdtagaren samma kostnader men den vård som utförs motsvarar inte behovet.

I förlängningen drabbar också detta lågavlönade kvinnor. När skattefinansierad barn-, äldre- och handikappomsorg brister blir följden en återgång till dubbelarbete för de kvinnor som inte har ekonomisk möjlighet att köpa tjänster som exempelvis barnpassning och privat sjukvård.

Att Försäkringskassan i ljuset av det alltså väljer att bekosta en kampanj där ”kändisar” (ur en helt annan samhällsklass än de som vanligen sjukskrivs för utmattning) ska tipsa om hur man kan förhindra att ”hamna” i sjukskrivning. Kampanjen kan inte ses som annat än en skuldförskjutning där individen får ta på sig ansvaret för ett arbetsliv som systematiskt gör löntagare sjuka.

På så vis ajourneras det politiska arbete som krävs för att strukturella förändringar i arbetslivet ska komma till stånd. Istället väljer man att skuldbelägga den sjuke och måla upp en bild av att ”andra prioriteringar” skulle ha kunnat förhindra insjuknande och sjukskrivning.

Blondinbellas tips till dessa kvinnor?

”Koppla av och koppla bort.”

”Göra mer utrymme i kalendern.”

”Vara offline ännu mer.”

Vad jag vet har aldrig liggsår och kissblöjor brytt sig om ”mer tid i kalendern” eller offlineläge på telefonen.

Fotnot: Cymbalta, en antidepressiv medicin som ofta är förstahandsval vid utmattningsdepression eftersom den också har effekt på slitna kroppar då den kan hjälpa mot värk och ofta skrivs ut mot kroniska smärttillstånd.