Debatt: Bistånd handlar om solidaritet och respekt

Sida har – påhejat av alliansen – smittats av de senaste årtiondenas alltmer dominerande marknadsliberalism. Förhoppningsvis har den rödgröna regeringen en mer progressiv inställning till biståndets roll, skriver Klas Eriksson.

När jag jobbade på Sida, för ganska länge sedan, pratade vi om bistånd på mottagarens villkor, om hjälp till självhjälp. Vi ville visa respekt för våra samarbetspartners genom att lyhört anpassa vår verksamhet till deras behov. Vi ville vara omtänksamma och bidra till att de som råkade ha fötts till ett liv i fattigdom skulle få en chans att lära sig läsa och skriva och få tillgång till sjukvård nära hemmet. Vi betraktade tillgången till näringsriktig mat, rent dricksvatten och en dräglig försörjning som en mänsklig rättighet. Vi kände oss som tillfälliga gäster i samarbetsländerna, men vi hoppades att det vi hade varit med om att starta skulle leva vidare länge utan oss.

När jag jobbade för FN, först på Unesco och sedan på Unicef, fann jag samma solidariska grundsyn där. Det kändes meningsfullt att medverka till att utveckla skolornas verksamhet i Bangladesh, att förse byar på den indiska landsbygden med dricksvatten och enkla toaletter, att bidra till att flickor i Afghanistan äntligen fick gå i skolan, att förse barnsjukhusen i Irak med nödvändiga läkemedel, att se till att hälsoklinikerna på Tanzanias landsbygd fick den utrustning de behövde etcetera. Jag hoppas att Sida fortfarande engagerar sig i denna typ av utvecklingssamarbete.

På Unicef hade vi principen att all upphandling skulle ske i samarbetslandet, om det var möjligt. Det kändes alltid som en nödlösning när vi var tvungna att köpa varor i andra länder. Nu hjälper Sida de svenska företagen att kränga sina produkter i samarbetsländerna. Detta stärker knappast de inhemska företagen.

Dagens Sida har smittats av de senaste årtiondenas alltmer dominerande så kallade marknadsliberalism. Det är numera helt okej att se samarbetsländerna som tillväxtmarknader där svenska företag kan göra goda vinster utan dåligt samvete. Och Sida hjälper gärna till.

Borgerlighetens ekonomer ser tillväxt generellt som något mycket positivt. De verkar tro på den förlegade idén att delar av de resurser som skapas i samhällets toppskikt på något märkligt sätt sipprar ner till människorna på samhällets botten – den så kallade ”trickle-down-effekten”. Den effekten har visat sig vara en chimär. I verkligheten sker det motsatta. Om den politiska viljan till en rättvis omfördelning av resurserna saknas, samlas allt mer av tillgångarna i toppen av samhällspyramiden. Resurserna förflyttar sig uppåt, inte nedåt. Solidarisk fördelningspolitik har verkligen inte varit Alliansens starka sida.

Den ideologi som Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka, Carl Bildt och andra torgför påminner väldigt mycket om kolonialismens tidevarv. Nu gäller det att roffa åt sig innan det är för sent, innan kineserna lägger beslag på hela Afrika! Sverige får inte hamna på efterkälken i den internationella konkurrensen på utvecklingsländernas marknader. Solidaritet? Glöm det! Vi får sätta vårt hopp till att den rödgröna regeringen har en mer progressiv inställning till biståndets roll.