Debatt: Billie Eilish måste få vara en ”dålig” feminist

I det senaste numret av mode­tidningen Vogue pryder det 19-åriga stjärnskottet Billie Eilish framsidan. Fram tills nyligen har popstjärnan i större delen av sin karriär framträtt i säckiga kläder och XL-tröjor enligt lager på lager-modellen. Som 17-åring förklarade hon att det var ett medvetet val för att slippa den hårda sexualisering av kvinnokroppen som följer med att vara en kvinna i offentligheten.

”Ingen kan ha en åsikt eftersom de inte vet vad som finns under”, tydliggjorde hon i samband med ett reklamsamarbete.

För detta statement har hon dels hyllats som en feministisk ikon som tar fajten mot destruktiva könsnormer, men hon har också blivit en oavsiktlig förebild för konservativa värderingar där unga kvinnor uppmuntras att inte klä sig slampigt.

I Vogue poserar hon nu självsäkert i underkläder och korsett. Krönikören Greta Thurfjell skriver i Dagens Nyheter (7/5) att hon är besviken på att Billie Eilish plötsligt vill se ut som alla andra.

”Min grej är att jag får göra som jag vill”, klargör Eilish trotsigt.

Det kan Thurfjell i och för sig gå med på, men hon frågar sig fortfarande varför det hon vill är just detta.

Jag inser såklart att det här är en debattartikel och därför medvetet kantig och ifråga­sättande – dess syfte är ju att skapa debatt, trots allt. Jag kan också förstå ryggmärgsreflexen att vilja protestera mot när ens hjälte går emot sina ideal, även om dessa ideal snarare har skapats i en slags ­kollektiv mytbildning än av personen i fråga.

Men det jag inte förstår är varför vi inte kan låta denna unga kändis ibland låta bli att leva upp till alla omöjliga förväntningar som finns på henne.

Den amerikanska författaren Roxanne Gay skriver i sin essäsamling ”Bad feminist” att vi människor allt som oftast är smärtsamt medvetna om det stora glappet mellan hur vi är och hur vi vill vara. Just därför är vi så duktiga på att skapa hjältar som kan personifiera precis de ideal vi strävar efter. Men dessa hjältar är också vanliga människor som sällan själva har valt sin kategorisering och nu snabbt lär sig att detta hjältemod också kan vara en stor börda eftersom det ger dem mycket mer att leva upp till, och ett längre fall om de misslyckas.

I förordet till boken proklamerar hon:

”Jag är en dålig feminist, för jag vill inte vara på någon feministpiedestal. Folk som sätts på piedestaler förväntas posera oklanderligt. Sedan knuffas de ner när de klantar till det. Jag klantar mig hela tiden. Betrakta mig som redan nerknuffad.”

Gay menar att hon är mänsklig, ofullkomlig, och har intressen och åsikter som inte nödvändigtvis stämmer överens med den konventionella feminismen. Hon gillar fortfarande tv-serien Girls trots dess totala avsaknad av aspekter som ras och klass, och försvarar den till och med när den kritiseras för att vara bländande vit i sin casting.

”Varför ska man ställa högre krav på just den här serien?” frågar hon sig, när Hollywood svämmar över av produktioner som är lika illa och värre.

Svaret ligger i hjältestämpeln. Gay tror att vi så fort vi möter en produkt som inte ger oss hemska kvinnoporträtt klamrar oss fast vid den eftersom det är det enda vi har. Och innan vi har något annat måste vi förhålla oss till det som finns till hands.

Jag säger inte att valet att posera i underkläder är en obestridlig feministisk handling, men kan vi inte bara låta tonåringen Billie ­Eilish, som blev kroppsaktivist mot sin vilja, också få vara en dålig feminist för en gångs skull?